Efter en genomgripande renovering öppnade Nationalmuseum på nytt i oktober 2018 och i takrosetterna döljer sig numera både sprinkler och rökdetektorer.
För Cecilia Brännvall, projektchef på Statens fastighetsverk, SFV, kändes det både fantastiskt och märkligt tomt inombords när den fem år långa renoveringen var klar och museet öppnade på nytt. Efter att ha haft det övergripande ansvaret sedan 2010 har hon nu lämnat över till förvaltningen på plats.
– Jag är jättenöjd med resultatet och har lärt mig så mycket under den här resan. En av fördelarna med att jobba med Nationalmuseum är att det är så många på hantverksnivå som på egen hand har sökt sig hit för att de har velat vara en del av arbetet. Vet man vad det är för hus, vilka värden det har och hur det ska användas gör man också ett bättre jobb.
När Nationalmuseum invigdes 1866 var det ett av de modernaste museerna i världen, men drygt 140 år senare hade tidens tand gått hårt åt byggnaden. Det var slitet och nedgånget, lappat och lagat och de tekniska installationerna hade nått vägs ände. Efter flera års diskussioner mellan museet, SFV och förvaltningsorganisationen togs en programhandling fram 2010 som grovt beskrev vad man ville göra, där klimatet i utställningssalarna låg i fokus.
– Ett par år senare kom uppdraget om detaljprojektering, säger Cecilia Brännvall. Utifrån Nationalmuseums kravställningar och SFV:s projekteringsanvisningar togs en kravspecifikation fram där utrymning och brandsäkerhet var viktiga delar. Det är en komplicerad byggnad som både ska vara öppen, publik, tillgänglig och lätt att utrymma samtidigt som den ska vara stängd enligt säkerhets- och klimatkrav.
En annan viktig sak att ta hänsyn till var tillsynsmyndigheten Riksantikvarieämbetets skyddsföreskrifter eftersom byggnaden är ett statligt byggnadsminne.
– Som tur var sa de väldigt tidigt att det är den upplevda miljön som ska prioriteras. Ett skäl var bland annat att man redan farit ganska våldsamt fram vid installationen av elektricitet. Däremot var ett direktiv att installationer så långt som möjligt skulle förläggas dolt vilket vi har försökt följa så gott det går.
Brandskyddet kom tidigt in i processen och en av de största utmaningarna var brandskyddet under byggtiden.
– Vi tog fram ett särskilt program ”Brandskydd under byggtid” med krav på radiostyrt brandlarm och särskilda brandavskiljningar som entreprenören Skanska förband sig att följa, berättar Staffan Bengtson på Brandskyddslaget som arbetat med Nationalmuseum sedan den första förstudien 2007.
Under renoveringen var alla konstföremål magasinerade förutom Carl Larssons berömda väggmålningar i trapphuset som täcktes med brandskyddsväv. Räddningstjänsten var på plats vid flera tillfällen för att orientera sig och Brandskyddslaget tog fram framkörningskort och insatsplaner som uppdaterades regelbundet samt en restvärdeplan för viktiga fasta byggdelar.
Sprinkler i takrosetten
En annan knäckfråga var sprinkler eller inte sprinkler.
– Vi gjorde många utredningar eftersom det fanns en rädsla för vad som skulle hända med konstverken om sprinklersystemet utlöstes av misstag. Jag upplevde det som svårt eftersom det inte finns någon otvetydig expertis inom området, säger Cecilia Brännvall.
Till slut landade det ändå i ett sprinklersystem, både för att få ett bra personskydd eftersom det finns få utrymningsvägar och för att vattenmängden vid en ordinär insats från räddningstjänsten skulle bli betydligt större.
– Vi har löst det så att vattnet inte är trycksatt i rören. Skulle ett sprinklerhuvud lösa ut av misstag kommer det inte ut mer än motsvarande en hink med vatten, säger Staffan Bengtson. Om rökdetektorn däremot utlöser ett larm startas en pump och sprinklersystemet fungerar som vanligt.
– Det fanns också en oro för den missfärgning av vattnet som kan uppstå i rostfria rör eftersom det kan ställa till värre skador på konsten än rent vatten, säger Cecilia Brännvall. Lösningen blev att ha svetsade plaströr istället. Det ligger mycket tankemöda bakom det här projektet.
Eftersom installationerna i så hög grad som möjligt skulle vara dolda var nästa utmaning hur man skulle lyckas dölja sprinklerhuvudena. Lösningen är både vacker och unik.
I dag sitter rökdetektor, sprinklerhuvud och ventilationsdon i takrosetterna, som är 3D-kopior i gips av originalrosetterna i museet. I den moderna varianten har kotten i mitten ersatts av en ”blompistill” i form av ett sprinklerhuvud. Även det gröngrå ventilationsdonet som omgärdar stuckrosen ser ut att tillhöra utsmyckningen.
I samband med att de gamla parkettgolven byttes ut passade man också på att lägga sprinklerrör och andra installationer i bjälklagen. Även vinden är sprinklad. För att undvika att vattenmängderna knäcker det gamla träbjälklaget däruppe om sprinklersystemet går igång leds vattnet istället ut via spygattrör och rinner nerför fasaden.
Vissa mindre utställningssalar har istället för takrosetter fått väggsprinkler som är placerade ovanför väggfriserna.
– Det gör att en viss yta mitt i rummet inte nås av sprinklern så där får det inte stå något brännbart material, säger Staffan Bengtson. Vi har gjort praktiska försök för att se exakt vilka ytor det gäller. Nu är det upp till museipersonalen att se till att ytorna hålls fria.
Talat utrymningslarm
Istället för ringklockor har museet fått ett talat utrymningslarm på både svenska och engelska. På grund av antikvariska skäl gick det inte att sätta upp så många högtalare som önskat, men försök har visat att systemet fungerar bra i alla fall.
– Vi hade oförberedda utrymningsövningar för runt 300 personer ett par gånger under byggtiden och tömde hela huset på några få minuter, säger Staffan Bengtson.
Utrymningslarmet är dessutom selekterat så att om det till exempel brinner i ett fläktrum i källaren utryms bara den berörda delen.
För att skapa goda förutsättningar att utrymma också för personer med nedsatt rörelsefunktion finns det nu utrymningshissar som mynnar ut i källaren varifrån det går att rulla ut till utrymningsplatser utomhus.
Utrymningsprojekteringen har skett via analytisk dimensionering. Eftersom den stora trappan är huvudutrymningstrappa ska den hållas fri från så mycket siktnedsättande rök som möjligt. För att lösa detta öppnas raden med fönster högst upp, mörkläggningsgardinerna dras undan samtidigt som entrédörrarna automatiskt går upp så att tilluft kommer in.
Genom brandgasventilation undviks även brandspridning från de två ljusgårdarna till övriga våningsplan och verksamheter. Frånluft går via brandgasventilation högst upp i gården och tilluft kommer in via dörrarna från brandgasventilation i gården som inte brinner. Om dörrarna skulle vara stängda öppnas de automatiskt.
– Vi har gjort två så kallade ”hot smoke”-försök i huvudtrappan och de två ljusgårdarna som visade att brandgasventilationen av byggnaden ger önskad effekt, säger Staffan Bengtson.
Kreativa lösningar
Byggnadens storlek och komplexitet har krävt många kreativa lösningar och anpassningar längs vägen. En av de största utmaningarna var källarprojektet där golvet har sänkts mellan allt från 70 centimeter till ett par meter. Det gjordes dels på grund av de installationer och installationskulvertar som skulle in under museet och dels eftersom ett av direktiven i regeringsuppdraget gick ut på att de publika delarna och konsten skulle prioriteras. Alla kontor i de publika delarna har därför flyttats till annexet och all service som toaletter, garderober, matsäcksrum och liknande finns nu nere i källaren.
– Byggnaden vilar på en pelarstruktur med ett avstånd på 4x4 meter, säger Cecilia Brännvall. Vi hade inte riktigt förstått innan hur oförutsägbart ett sådant här markarbete är. Det gick till exempel inte att få ner några stora maskiner eftersom det var så trångt.
Det fanns också en spricka i stommens byggnad vilket innebar att man fick såga sten och berg istället för att spränga för att minimera vibrationerna och risken för skador. Det gjorde att det tog tre gånger så lång tid och dessutom blockerades en av de tre vägarna ut. Förseningen gjorde att många vitala arbetsmoment släpade efter.
– Det blev en dominoeffekt. Teknikrummen i källaren måste inredas innan vi kunde gjuta taket upp till ljusgårdarna och innan det var gjort kunde inte gårdarnas fasader åtgärdas.
Det krävdes cirka 30 000 vändor med minidumprar för att få ut cirka 9 000 m3 schaktmassor, vilket tog tid och krävde en hel del logistikplanering. Håltagningen till ljusgården fick också göras mycket varsamt för att inte orsaka sättningar och skador i väggarna eller i husets grundläggning.
En annan utmaning var att det i princip pågick arbeten i hela huset samtidigt vilket är ovanligt. Som mest var 280 yrkesarbetare och 50 tjänstemän på plats. Det gjorde även kommunikationen svårhanterlig.
– Tjusningen och svårigheten med att riva ett gammalt hus är att det inte alltid ser ut som man trodde bakom väggen vilket innebar att ritningarna måste göras om, säger Cecilia Brännvall. Sedan ska alla ändringar kommuniceras ut, inte bara till de berörda utan även till de som jobbar med angränsande arbeten. Det gjorde att det var svårt att hålla koll på allt.
Största renoveringen hittills
Nationalmuseum är den största renoveringen av ett byggnadsminne som har gjorts i Sverige. Här näst väntar Operan i Stockholm.
– Det vi på SFV tar med oss inför den kommande renoveringen är dels svårigheten att kommunicera och dels hur man bygger en organisation inför ett sådant här projekt, säger Cecilia Brännvall. Vi är också bättre förberedda när det gäller anläggningsdelarna.
Nu när renoveringen av Nationalmuseum är klar ansvarar museet självt för all inredning och allt som rör säkerheten kring konsten. SFV:s driftorganisation ansvarar för övriga delar som tekniska installationer och liknande. Det närmaste året blir en utvärdering av hur alla system fungerar och vad som eventuellt måste justeras.
– Vi har till exempel fått byta ut motorerna till mörkläggningsgardinerna eftersom de var för svaga. Den kalla vintern kombinerat med många besökare gjorde att entrédörrarna i princip stod vidöppna vilket gav en skorstenseffekt där iskall torr luft sögs in i utställningssalarna. Under hösten ska vi utvärdera om det behövs sättas in en annan dörrlösning. Det tar ett tag att lära sig hur nya system fungerar så vi gör inga panikåtgärder just nu. Men det känns ändå fantastiskt att se hur uppskattat museet är av besökare och stoltheten hos alla yrkesmän som har varit med och renoverat huset och nu ser resultatet av sina mödor.
Text: Karin Wandrell
Publicerades i Brandsäkert nr 2, 2019.
Vill du prenumerera? Läs mer här >
Publicerad: 2019-04-09
