För Mikaela Näslund kan CIP vara helt avgörande – några få minuters försprång kan förändra allt. I Dalarna leder hon arbetet med en växande grupp civila insatspersoner som ofta är först på plats, och som gång på gång visar vilken skillnad de kan göra.
När Mikaela Näslund började som samordnare för Civil insatsperson, CIP, i Dalarna under augusti 2025 fanns det ännu inga etablerade arbetssätt att luta sig mot. Regionen var först ut i landet med att införa Brandskyddsföreningens initiativ koncept med civila insatspersoner, och mycket av uppdraget har handlat om att bygga strukturer parallellt med att verksamheten vuxit.
– Jag samordnar och kontrollerar att Brandskyddsföreningens koncept följs, både hos räddningstjänsterna och hos de privatpersoner som är CIP. Jag ska även stötta andra regioner som vill införa konceptet. Jobbet innebär mycket samverkan med olika aktörer och en hel del resor, berättar hon.
Möjligheten att bygga upp något helt nytt
Mikaela Näslund är sjuksköterska och har arbetat som chef i femton år inom både primärvård och akutsjukvård, samt på SOS Alarm. Efter många år i samma sektor ville hon utmana sig själv.
– Jag sökte ett jobb på räddningstjänsten men fick det inte eftersom jag saknade erfarenhet från just den världen. Men de tipsade mig om att Brandskyddsföreningen sökte en CIP-samordnare, och att det skulle passa mig.
Det som lockade var möjligheten att få bygga upp något helt nytt, vilket hon verkligen fått göra.
– Jag har startat företag tidigare och tycker om att arbeta i utvecklingsfaser. I CIP fanns inget färdigt koncept, så man måste våga tänka lite utanför boxen. Det är världens bästa jobb!
Mest energi får hon av att träffa de personer som engagerar sig som CIP.
– Det ger jättemycket hopp att se hur vi tillsammans kan klara saker som verkar omöjliga, att vi faktiskt bryr oss om varandra i samhället.
Förmåga att möta människor i kris
Rekryteringen av CIP har fungerat väl i tätorter där räddningstjänsten finns nära. I glesbygden har det varit svårare att hitta rätt kanaler. Även om man samverkar med byföreningar, jaktlag och med CIP som redan finns i området, tar det tid.
– Men det svåraste är egentligen utbildningslogistiken, för det kan vara många mil till närmaste tätort. Nu tittar vi på hur vi kan utbilda på plats i stället, säger Mikaela
Sedan maj har CIP larmats ut på 280 händelser och genomfört 120 insatser. Mikaela berättar om en skogsbrand där en CIP var först på plats. Personen bedömde snabbt att den medhavda brandsläckaren inte skulle räcka och tog därför en granruska för att slå ner lågorna. Även en skogvaktare anslöt och de lyckades tillsammans begränsa spridningen av elden innan räddningstjänsten kom fram, vilket var nästan två timmar senare.
Andra situationer kräver inte bara handfasta åtgärder utan också omdöme och förmåga att möta människor i kris.
– CIP vet inte alltid vilken situation de kommer till vid utlarmning. Det kan vara något helt annat än vad som står i larmtexten. Det är svårt att utbilda på alla sådana situationer, säger Mikaela.
Hon beskriver ett larm där CIP kom till en olycksplats och upptäckte att det inte fanns något hen kunde göra för den olycksdrabbade.
– Personen hörde att de anhöriga var på väg och tog beslut att de inte skulle behöva se detta, utan mötte upp en bit bort och pratade med dem tills blåljuspersonalen kom och gjorde sitt jobb. Det var en väldigt viktig insats.
Blivit utlarmad flera gånger
Mikaela har själv varit med vid flera larm. Första gången var när en bil börjat brinna i en tätort. Lågorna slog ut ur motorhuven och hon hade med sig sin brandsläckare.
– Motorhuven hade bucklat sig av värmen så jag kunde föra in slangen där och släcka. Några minuter senare kom räddningstjänsten och kunde göra eftersläckningsarbetet.
Vid en annan bilbrand var två CIP snabbt på plats. Bilen stod parkerad bara någon meter från ett flerfamiljshus i trä, och lågorna från bilen slog nästan upp i taknocken på huset.
– De här personerna hade en större brandsläckare med sig och kunde dämpa elden vid motorhuven. Då gick det sedan att få upp motorhuven och släcka resten, berättar Mikaela.
Räddningstjänsten anlände åtta minuter senare.
– Under dessa minuter hade elden med stor sannolikhet tagit sig i husväggen om inte CIP varit där, konstaterar hon.
Det är just den tidsvinsten som gör CIP-verksamheten så viktig, menar Mikaela.
– Även få minuter spelar stor roll för skadeutvecklingen. Och för de drabbade kan det betyda allt att någon finns där tidigt, även om det bara handlar om att ge trygghet och lugn.
Mikaela har också blivit kontaktad av personer som fått hjälp av CIP vid olika händelser, och som vill tacka. En av dem hörde av sig efter en trafikolycka.
– Kvinnan hade barn i bilen som var rädda och skrek och själv visste hon inte vad hon skulle göra. CIP frågade henne hur hon och barnen mådde, hjälpte dem ur bilen och gav dem värmefiltar. Det är ett fint exempel på vad uppdraget också handlar om – att vara en medmänniska, lägga en hand på en axel och lugna situationen, avslutar Mikaela.
Publicerad: 2025-12-22
