En del drömmer om att bli chef. Andra, som Päivi Havlund, hamnar där av en slump och briljerar. Hennes ledarskap har varit framgångsrikt i en rad olika verksamheter, men gång på gång har karriären lett henne tillbaka till räddningstjänsten.
PÄIVI HAVLUND HAR bestämt sig. Hon har fått frågan, men avstår ett fortsatt förordnande som förbundsdirektör för Gästrike räddningstjänst. Dels lockar familjen nere i Skåne, dels känner hon att hon har genomfört några av de viktigaste förändringarna hon ville göra. Som att se till att räddningstjänsten lever upp till alla lagstadgade krav på det systematiska arbetsmiljöarbetet.
– Mitt första år ägnade jag till stor del åt att kvalitetssäkra alla interna processer. När vi var klara med det arbetet kunde vi fokusera mer utåt, till exempel på de externa utbildningarna som blivit fler nu. Vi har en bra samverkan med väktare, hemtjänsten och medlemskommunerna. Man kan säga att vi stärker den enskilde att städa i eget hus, säger hon.
INNAN HON KAN avrunda sin tid i Gävle och flytta söderut ska Brandkonferensen anordnas. Gävle är värd i år och inga restriktioner ser ut att påverka arrangemanget.
– Jag ser fram emot att visa upp Gävle som stad och kommun. Det är en otroligt trivsam plats och en av de städer jag trivts bäst i. Det jag mest av allt ser fram emot är att sätta Gästrike räddningstjänst på kartan. Jag var chef i Norrköping när de var värd för Brandkonferensen och det betydde väldigt mycket att få chansen att visa upp sig och bygga nätverk.
Hon har inte varit med och tagit fram programmet för konferensen, men har haft tydliga önskemål.
– Jag vill att vi lyfter goda exempel inom räddningstjänsten och visar på varför de har lyckats, gärna inom mångfalds- och jämställdhetsfrågor. Vi hamnar alldeles för lätt på egen kammare och vi borde bli bättre på att ta hjälp av varandra.
UNDER SIN KARRIÄR har Päivi Havlund arbetat i olika städer och varit chef på en mängd olika nivåer, och hennes gedigna cv kombineras med fina rekommendationer.
– Jag tror att min största styrka är att få medarbetarna att växa. Jag har inget behov av att synas och skickar gärna fram andra. Under mina år som chef har jag sett många personer som inte sett sin egen potential och där har jag kunnat stötta och lyfta dem. Sedan är jag stolt över att jag har omgett mig med rätt personer och alltid haft lojala medarbetare i mina ledningsgrupper. Ledarrollen fick hon tidigt. Redan i 20-årsåldern värvades hon från akuten till ambulansen i Enköping. Snabbt såg en äldre chef hennes potential och snart var hon ambulansens biträdande stationschef.
– Jag har alltid hamnat i den här typen av roller. Redan under skolåldern var jag ordförande för elevrådet och satt med i möten med föräldraföreningen. Många gånger har jag tänkt att jag ska sätta mig längst bak och vara tyst, men jag har det inte i mig.
ALLA PÄIVI HAVLUNDS uppdrag har inte varit inom räddningstjänsten. När hon flyttade från Enköping till Eskilstuna tog hon ett jobb som butikschef på Lindex. Under en vanlig hälsokontroll upptäcktes att hon hade en livshotande variant av myeloisk leukemi. Hon fick välja mellan att gå på cellgiftsbehandling och leva ett halvår till, eller att göra en benmärgstransplantation och riskera livet. Hon valde det senare.
– Det är viktigt att kroppen inte slår ut den nya märgen, utan att den börjar fungera inom några dagar. Den gjorde inte det för mig. Jag låg nedsövd och mina anhöriga kallades in till vad som skulle vara min dödsbädd. Då vände det och plötsligt började den fungera.
Hon blev kvar på sjukhuset en längre tid och började omvärdera sin karriär. Efter det sökte hon sig till en avdelning på Mälarsjukhuset. Andra arbeten hon haft genom åren är till exempel som arbetsmiljöchef på SOS Alarm och som konsult inom ledarskap, också det hyllade insatser.
– Jag tror att jag är väldigt effektiv. En kollega sa till mig att det är konstigt att det så sällan blir fel när jag är så snabb, men jag är duktig på att omge mig med personer som är olika och kompletterar mig. Ibland kan jag tycka att kollegor som vill tänka över saker är tråkiga, men dagen efter brukar jag tacka dem. Man får inte ha för bråttom.
I dag är hon 57 år ung och redo för en ny utmaning.
– Jag hoppas att det finns något intressant uppdrag för mig i Skåne också.
Text: Rickard Lindholm
Publicerades i Brandsäkert nr 2, 2022
Vill du prenumerera? Läs mer här >
Publicerad: 2022-04-25
