Luckor i lagstiftningen måste täppas till och brister i ansvarskedjan behöver åtgärdas, så att bränder likt den i Kagghamra snabbt kan hanteras och inte bromsas av byråkrati för att kartlägga ansvar.
Bränder i avfall är inte ovanligt. Det är till och med en förväntad händelse, eftersom sopor har en tendens att självantända. Seriösa avfallsanläggningar har därför en stor förmåga att hantera bränder själva. I fallet Kagghamra börjar bristerna just här, en oseriös verksamhetsutövare som nu misstänks för flera fall av miljöbrott. Helt utan förmåga, eller ens ambition vad det verkar, att ta ansvar för konsekvenserna av sin verksamhet.
Om inte verksamheten tar ansvar kan krav ställas på markägaren. Botkyrka kommun har enligt egen utsago länge försökt stoppa verksamheten i Kagghamra. Föreläggande om åtgärder har utfärdats mot markägaren redan i samband med den första branden i november men markägaren överklagade till länsstyrelsen som upphävde föreläggandet. Om inte markägaren enligt länsstyrelsen behöver vidta de förelagda åtgärderna borde processen omedelbart peka vidare på någon annan part som har såväl mandat som förmåga att agera.
Räddningstjänsten fick välja mellan pest eller kolera. Släckvattenprover efter branden i november visade på höga halter av arsenik, bly och kadmium. När branden blossade upp igen valde man att inte släcka med vatten, delvis med motivet att det förelåg risk för ras och skred om man skulle försöka lämpa i massorna, men också för att giftigt släckvatten riskerade att kontaminera vattentäkter. Därför var det sannolikt ett klokt val att inte släcka med vatten utan låta det brinna och istället täcka högen med sand. Under de nästan tre månaderna, innan högen täcktes, fick boende i närområdet utstå en mycket obehaglig och olämplig miljö. Kommunen erbjöd så småningom luftrenare och ersättning för de som redan köpt in luftrenare när det stod klart att luftföroreningarna motiverade en sådan åtgärd, men först i februari.
Det måste gå att hantera snabbare. Det måste också gå att förhindra den här typen av olaglig verksamhet och deponi. Tillståndsprocesser behöver därför ses över. När tillstånd väl beviljats måste samhället ha förmåga att utföra regelbundna tillsyner och kontroller – och om brister upptäcks måste ansvarskedjan hänga ihop så att åtgärder vidtas även om en länk i kedjan brister – som verksamhetsutövaren i detta fall.
Men det kommer alltid att inträffa bränder, oavsett hur reglerad tillståndsprocessen är och hur väl tillsynen fungerar. När det väl händer måste systemet tillåta att mobilisera kompetens och resurser snabbt. En snabb och effektiv insats får inte bromsas av byråkrati eller ansvarsutkrävande utan sådant måste kunna hanteras i efterhand om situationen kräver ett snabbt och samlat ingripande. Miljö- och klimatminister Per Bolund (MP) har sagt till SVT att regeringen ska ge myndigheter i uppdrag att ta fram en plan för hur samhället kan samarbeta vid liknande situationer. Vi hoppas att det bär frukt och att resultatet möjliggör att ansvarskedjan kan hållas och att samhället ges mandat att agera kraftigt såväl innan en olycka inträffar som efter. På så vis kan konsekvenserna på människors hälsa, egendom och vår miljö minskas.
Jesper Boqvist, affärsområdes ansvarig/operativ chef, Brandskyddsföreningen Restvärderäddning
Mattias Delin, forskningsdirektör på Brandforsk och expert på hållbar utveckling, Brandskyddsföreningen
Publicerades i Brandsäkert nr 2, 2021
Vill du prenumerera? Läs mer här >
Publicerad: 2021-04-29
