Med bilderna på den brinnande Notre-Dame i färskt minne har ett flerårigt, utmanande byggprojekt inletts vid Uppsala domkyrka. Följ med bakom kulisserna – på över 100 meters höjd.
När nyhetsbilderna visade den brinnande Pariskatedralen Notre-Dame i april reagerade omvärlden med bestörtning. För Oscar Hahne, domkyrkoklockare i Uppsala domkyrka, och Kristian Nordlund, fastighetschef på Svenska kyrkan i Uppsala, gick tankarna också till Sveriges rikshelgedom: Uppsala domkyrka.
– Branden i Notre-Dame visade att sådana katastrofala händelser faktiskt kan ske även i vår tid. Det blev en påminnelse om hur viktig säkerheten är, även om vi redan hade ett högt säkerhetstänk – både under restaureringsarbetet och i den dagliga verksamheten, säger Kristian Nordlund.
När branden bröt ut i Notre-Dame pågick en renovering och stora delar av katedralen, däribland spiran, var omgärdad av byggnadsställningar. Brandutredningen är i skrivande stund inte klar, men en teori som väcktes tidigt är att renoveringsarbetet skulle ha orsakat branden. Och precis som Notre-Dame är Uppsala domkyrka nu en byggarbetsplats.
Utmanande restaurering
I januari i år inleddes arbetet med att restaurera Uppsala domkyrkas tornkrön, det vill säga de toppornament som finns högst upp på spirorna. Tornkrönen är från 1890-talet och består av kors och dekorationer tillverkade av gjutjärn. De är 10 meter höga, 3,5 meter breda och väger 4,2 ton.
– Vid en inspektion för några år sedan upptäcktes det att tornkrönen blivit rostangripna, vilket inte är så konstigt med tanke på väder och de vindar som blåser på över 100 meters höjd. Domkyrkan har utsetts till Sveriges femte vackraste byggnad och är ett viktigt kulturarv som vi förvaltar. Att restaurera tornkrönen är också en fråga om säkerhet: enskilda delar väger omkring 100 kilo och vi vill inte vänta tills de riskerar att lossna, säger Oscar Hahne.
Att plocka ner tornkrönen, restaurera dem och montera tillbaka dem beräknas ta tre till fyra år. Från början var planen att restaureringen skulle inledas förra sommaren och kosta 40 miljoner kronor, men man har varit tvungen att göra om beräkningarna och prislappen ser i dagsläget ut att hamna omkring 50 miljoner kronor istället.
– Omständigheterna med tornens höjd, tornkrönens vikt och utmaningen att ta sig upp gör projektet mycket speciellt. Vi har inte kunnat studera tornkrönen på nära håll tidigare och vet inte hur mycket som går att plocka isär, så det kan komma överraskningar efter hand som påverkar projekttiden. Vädret har också stor påverkan när man jobbar på så hög höjd, säger Kristian Nordlund, och fortsätter:
– Säkerheten är högsta prioritet vad gäller både människorna som arbetar i projektet och själva domkyrkan. Vi ställer höga krav på våra entreprenörer, har noggranna genomgångar med dem och ber dem skriva under avtal om vilka säkerhetsregler som gäller. Heta arbeten som exempelvis svetsning och lödning är helt förbjudna på plats. För att allt ska förlöpa riskfritt har ingenjörer gjort noggranna beräkningar och momenten som ska utföras på hög höjd testas först på marken.
Brann sist år 1702
Sedan domkyrkan invigdes år 1435 har den genomgått flera renoveringar. Från början hade den exempelvis inga torn, utan de byggdes flera årtionden efter invigningen. Senast domkyrkan drabbades av en brand var i samband med den stora stadsbranden i Uppsala 1702. Restaureringen av domkyrkan var inte klar förrän i mitten av 1700-talet och än i dag syns sot från branden på sina ställen inuti byggnaden.
I slutet av 1800-talet byggdes de höga och spetsiga tornspirorna, i samband med en renovering där domkyrkan också fick sina nuvarande väggmålningar och fönsterglas.
– På 1970- och 1990-talet gjordes också större renoveringar, bland annat förbättrades konstruktionen och man rengjorde alla fönster. Flera personer som arbetade med de renoveringarna är med som seniora konsulter i arbetet vi gör nu, berättar Kristian Nordlund.
Säkerheten är som sagt i fokus under restaureringen av tornkrönen, och det ska mycket till för att ett scenario likt det i Paris den 15 april ska inträffa här. Exempelvis är Uppsala domkyrkas vindar och torn utrustade med vattendimsprinklers, medan Notre-Dame saknade sprinklersystem som kanske kunde ha släckt eller begränsat branden innan spiran och taket kollapsade. Brandlarmet i Uppsala domkyrka är dessutom automatisk kopplat till räddningstjänsten, vilket larmet i Notre-Dame inte var. Det ska ha dröjt en längre stund innan man lokaliserade branden och Paris räddningstjänst larmades.
– Men man ska vara ödmjuk inför riskerna, vi vet ju att brandrisken är stor vid byggarbeten. Den mentala biten är väldigt viktig i brandskyddsarbetet, man måste gå igenom rutinerna regelbundet för att hålla säkerhetsfanan högt, säger Oscar Hahne.
I våras, strax innan branden i Notre-Dame, uppgraderade Oscar Hahne kontrollerna av tekniken som hans personal utför dagligen.
– Nu har de med sig ett papper där de kan checka av kontrollpunkterna varje morgon och kväll. Det är ett enkelt sätt att göra kontrollerna ännu tydligare och medvetandegöra riskerna som faktiskt finns, säger han, och fortsätter:
– I samband med branden i Notre-Dame fick vi också besök av ny personal hos räddningstjänsten för att de skulle se domkyrkan med egna ögon, men det är besök som genomförs regelbundet. Vi har ett nära samarbete med räddningstjänsten där vi diskuterar brandsäkerheten i domkyrkan och ser till att insatsplanen är tydlig och uppdaterad.
Uppdaterat brandskydd
Brandsäkerheten har varit nära sammankopplad med Uppsala domkyrka i flera hundra år. Fram till slutet av 1800-talet hade man alltid en brandvakt, kallad tornpelle, som höll utkik över staden från domkyrkans norra torn. När tornpelle såg rök eller gnistor klämtade han i storklockan och hängde ut en röd fana eller en lykta åt det håll där det brann, så att brandstyrkan som patrullerade stadens gator kunde ta sig dit. På 1890-talet dog den sista tornpellen och Uppsala fick en fast brandkår.
Genom åren har de reaktiva åtgärderna naturligtvis kompletterats med proaktiva, och domkyrkans brandskydd förstärktes senast under åren 2010–2012. En ny brandlarmanläggning installerades, en ny ventilationsanläggning byggdes och domkyrkans museum fick ett gassläcksystem med argonite. Den kanske största förändringen var dock installationen av ett vattendimsystem som täcker vindar, torn, orglarna i kyrkorummet samt vapenhuset. Tidigare saknades sprinklersystem på vindarna och tornen, och brandsäkerheten i domkyrkan bedömdes därför som bristfällig.
– Vattendimma bedömdes vara lämpligare än vanliga vattensprinklers eftersom rören är smalare och därmed lättare att dölja. Med dimsprinklersystemet blir dessutom de eventuella vattenskadorna mindre efter en släckning, vilket är viktigt i en miljö med högt kulturvärde, säger Kristian Nordlund, och tillägger:
– I dag har vi ett komplett brandskydd och tillsammans med andra lösningar vågar jag påstå att vi har Sveriges säkraste kyrka.
Text: Josefin Svenberg
Publicerades i Brandsäkert nr 5, 2019.
Vill du prenumerera? Läs mer här >
Publicerad: 2019-11-12
