Runt om i landet startar allt fler räddningstjänster verksamheter med civila insatspersoner, CIP, eller andra frivilliga. De har visat sig utgöra en viktig förstärkning vid bränder och andra olyckor – och kan dessutom vara en hjälp i det förebyggande arbetet.
KLOCKAN VAR STRAX före elva en varm kväll i augusti, när SOS Alarm fick in samtalet om en misstänkt mordbrand i Haninge söder om Stockholm. Det brann i taket till en skola och räddningstjänst och polis skickades genast till platsen. Samtidigt fick närområdets civila insatspersoner, så kallade CIP:are, kännedom om branden via automatiska sms. Fem CIP:are skyndade till skolan med pulversläckare och tog sig upp på taket med hjälp av en stege.
– Vi i räddningstjänsten var framme åtta, tio minuter efter att larmet kom. Då hade CIP:arna hunnit tömma allt pulver de hade med sig och därmed släckt branden, så vi behövde bara undersöka att den inte spridit sig, berättar Leif Jonsson, utvecklingschef vid Södertörns brandförsvarsförbund, och fortsätter:
– Jag vill inte spekulera i vad som hade hänt om det hade fått brinna i åtta, tio minuter till. Men vem vet, kanske räddade de skolan?
CIP:ARNAS INSATS vid skolan i Haninge är bara den senaste av deras många framgångsrika gärningar sedan Södertörns brandförsvarsförbund etablerade sin CIP-verksamhet 2018. Förutom bränder har de också varit först fram till många trafikolyckor. Leif Jonsson berättar att CIP:arna då brukar vara duktiga på att hålla undan personbilar så att räddningstjänsten kommer fram till olycksplatsen. De har också stoppat blödningar och lyckats hålla fria luftvägar på personer som är fastklämda och medvetslösa, och vid flera mc-olyckor har de påbörjat tidig hjärt-lungräddning, HLR, och därmed ökat överlevnadschanserna för de drabbade.
”Med tanke på den lilla utbildning CIP:arna får är det fantastiskt vad de uträttar.”
– De har dessutom ett särskilt telefonnummer direkt in till vår ledningscentral som de kan ringa när de är på olycksplatsen. CIP:arnas tidiga lägesrapporter är en av de största vinsterna för oss, det är extremt värdefull information när vi är på väg fram, säger Leif Jonsson.
Han berättar att Södertörn i dag har ungefär 150 civila insatspersoner, inklusive de som är knutna till brandvärnen på Ekerö som funnits i många år. Södertörns CIP:are får åtta timmars utbildning i grundläggande brandskydd, HLR och egen säkerhet vid olyckor.
– Med tanke på den lilla utbildning CIP:arna får är det fantastiskt vad de uträttar. Jag är imponerad av dem, säger Leif Jonsson.
SÖDERTÖRN ÄR INTE ensamma om att engagera frivilliga i räddningsinsatser. Runt om i landet finns många exempel på räddningstjänster med liknande verksamheter och flera av dem samlas i Kunskapsnätverk för räddningstjänster som arbetar med frivilliga. Nätverket startades av Linköpings universitets Centrum för forskning inom respons- och räddningssystem, CARER, för två år sedan och ansvarig är universitetslektor Rebecca Stenberg.
– Det är ett aktionsforskningsprojekt där mycket har växt fram med hjälp av deltagarna. Genom nätverket får räddningstjänsterna utbyta erfarenheter och kunskaper, vi kan lösa gemensamma frågor och utvärdera verksamheterna. Hittills har vi träffats två gånger per år för att diskutera med varandra och lyssna till relevanta föredrag, berättar Rebecca Stenberg.
En av deltagarna är Räddningstjänsten Medelpad, som startade sitt projekt Förstärkt medmänniska redan 2013 och därmed blivit en föregångare på området. Deras förstärkta medmänniskor finns i dag i tio byar där framkörningstiderna är långa för räddningstjänst och ambulans. Tanken är helt enkelt att stärka skyddet vid olyckor i glesbygd, ett syfte de delar med många andra räddningstjänster som startat frivilligverksamheter.
Till exempel Västra Sörmlands räddningstjänst, som också ingår i nätverket. Deras CIP-verksamhet startade 2016 och omfattar i dag cirka 130 personer bosatta i kommunernas ytterområden. Här har man inlett ett samarbete med den lokala Brandskyddsföreningen, vilket bland annat gör att alla CIP:are får viss utrustning samt omfattas av en olycksfallsförsäkring ifall de skulle skada sig i samband med ett uppdrag.
– Nu arbetar vi för att sprida konceptet till resten av länet. Förutom att vi har många exempel där CIP:arna har gjort viktiga första insatser eller hjälpt till med kringuppgifter, ser vi också att det finns en förebyggande effekt genom att de sprider vidare brandskyddskunskap till sina nära och kära, säger Per Gustafsson, verksamhetsledare för Brandskyddsföreningen Södermanland.
DEN FÖREBYGGANDE EFFEKTEN har man tagit fasta på också i Skaraborg. Efter flera stora översvämningar och skogsbränder, händelser som kräver stora personalresurser, började de undersöka hur de skulle kunna arbeta med frivilliga i sin verksamhet. Förutom att delta i CIP-nätverket vid Linköpings universitet och titta på hur andra svenska räddningstjänster arbetar, har de även blickat mot Tyskland och Österrike för att se hur de rekryterar frivilliga.
”Det finns en förebyggande effekt genom att de sprider vidare brandskyddskunskap till sina nära och kära.”
– Där utgör frivilliga basen och det kommer naturligtvis aldrig bli så i Sverige. Det är viktigt att komma ihåg att frivilliga bara är ett komplement till räddningstjänsten, om än ett viktigt sådant. Men det är intressant att se hur andra länder har lyckats bygga upp en tradition av frivillighet som vi saknar i Sverige. Frivilligverksamheten kan också inspirera fler att bli hel- eller deltidsbrandmän, säger Christian Carlsson, utvecklingschef vid Samhällsskydd Mellersta Skaraborg och verksamhetsledare för Brandskyddsföreningen Skaraborg, och fortsätter:
– Vi kom ganska snabbt fram till att vi inte bara vill ha en reaktiv frivilligverksamhet, utan en som också bidrar i det förebyggande arbetet. Här blir Brandskyddsföreningen en viktig motor i att stärka de frivilligas brandskyddskunskaper, framför allt när det gäller brandskydd i hemmet, så att de i sin tur blir brandskyddsambassadörer och förmedlar kunskapen vidare.
UNDER HÖSTEN KOMMER Skaraborg att starta upp sin CIP-verksamhet och förhoppningen är att ha ett 50-tal CIP:are i vart och ett av deras två pilotområden. Men redan i våras rekryterade och utbildade de sina första frivilliga brandmän. De har ett utökat uppdrag jämfört med CIP:are, för att kunna hjälpa räddningstjänsten vid större händelser.
– Då ska de jobba med stödfunktioner till brandmännen såsom att rulla slang, forsla material och hjälpa till med bevakning och eftersläckning. Nu har vi anställt 26 frivilliga brandmän, varav 40 procent är kvinnor och bredden av kompetens är stor, vilket vi är mycket nöjda med. Målsättningen att ha ett 100-tal frivilliga brandmän inom några år och det tror vi är fullt möjligt, för vi märker att viljan att hjälpa till är stor, säger Christian Carlsson.
Två av de frivilliga brandmännen i Falköping är Åsa Andersson och Theres Björkehög, som till vardags arbetar som badmästare i badhuset respektive undersköterska i hemtjänsten. För båda var det givet att söka när de hörde att räddningstjänsten sökte frivilliga.
– Jag har alltid varit nyfiken på brandmansyrket och kände att det här var en bra möjlighet att hjälpa till. Även om vi bara gör mindre insatser sett till vad räddningstjänsten gör, kan det förhoppningsvis underlätta för dem i deras arbete. Utbildningen vi får är dessutom bra att ha i mitt yrke, säger Åsa Andersson.
Även Theres Björkehög känner att hon har nytta av utbildningen i sin vardag, framför allt när hon patrullerar med hemtjänsten nattetid.
– Det är inte omöjligt att vi kommer först fram till en brand eller annan olycka, och då känns det tryggt att veta hur jag ska agera. För mig var det självklart att bli frivillig brandman. Om jag kan hjälpa till att öka beredskapen och tryggheten genom ett frivilligt engagemang är det klart att jag gör det. Jag tror generellt att vi måste få tillbaka frivilligheten i samhället och att det blir ännu viktigare i framtiden, säger Theres Björkehög.
EN ANNAN FRIVILLIG är Mattias Delin, forskningsdirektör vid Brandforsk men också civil insatsperson där han bor i Södertörn.
– För mig är det naturligtvis extra intressant att jobba med de här frågorna både inifrån och utifrån. De senaste åren har allt fler räddningstjänster startat upp frivilligverksamheter och jag tror att ökningen kommer att fortsätta. Det är ett enkelt och kostnadseffektivt sätt att minska skador till följd av olyckor och samtidigt få bra kontakt med medborgarna. Sett över längre tid har det grott ett intresse hos civilsamhället att engagera sig frivilligt och under coronapandemin har det fått en extra skjuts, säger Mattias Delin.
Han är också involverad i CIP-verksamheten genom Brandforsk, som har finansierat ett projekt där Linköpings universitet undersökt betydelsen av civila insatspersoner i socioekonomiskt utsatta områden i Södertälje. I den urbana miljön är syftet ett annat än i glesbygd.
– Vi har ett 20-tal CIP:are i Södertälje nu och det kan naturligtvis handla om att de kommer först till olycksplatsen, men framför allt kan de vara goda förebilder och överbrygga sociala och språkliga barriärer. De vi engagerar där är ofta aktiva i religiösa samfund eller andra lokala föreningar och kan därmed sprida vårt budskap vidare i stadsdelarna, säger Leif Jonsson.
”Om tio år vore det fantastiskt om det kunde plinga i varannan telefon så fort det brinner någonstans eller ett barn försvinner.”
Det finns alltså många nyttor med frivilliga, och Rebecca Stenberg ser att de kan bli ännu fler framöver. Hon tror att de civila insatspersonerna – med rätt utbildning, samordning och teknik – skulle kunna bli en blåljusresurs som används vid olika typer av larm och kriser.
– Om tio år vore det fantastiskt om det kunde plinga i varannan telefon så fort det brinner någonstans eller ett barn försvinner, säger hon.
Text: Josefin Svenberg
Publicerades i Brandsäkert nr 4, 2020
Vill du prenumerera? Läs mer här >
Publicerad: 2020-10-06
