/ Tidningen BrandSäkert / Artiklar / ”En kris blir till slut ett normaltillstånd”

”En kris blir till slut ett normaltillstånd”

Foto Misse Wester: Alingsås kommun

2020.05.27. Coronakrisen har präglat våren 2020 och förändrat vår vardag. Men vad avgör hur vi tänker och agerar vid risker och kriser – vare sig det gäller pandemier, klimatförändringar eller brandrisker? Det har professor Misse Wester forskat om i över 20 år.

Coronavirusets spridning under de senaste månaderna har påverkat oss alla, såväl på jobbet som på fritiden. Media rapporterar intensivt om pandemin, den är ett givet samtalsämne och tar upp mycket tankeverksamhet. En återkommande expert som intervjuas i media är Misse Wester, professor i riskhantering och samhällssäkerhet med beteendevetenskaplig inriktning.

– Min forskning handlar om allt från hur vi tänker och förhåller oss till risker, till hur vi agerar när det väl smäller till. I en perfekt värld skulle vi ta in den information och evidens som finns kring en risk och sedan agera enhetligt utifrån det, men så är det inte. Samma data kan tolkas på olika sätt av olika personer – det har vi inte minst sett nu under coronakrisen – och det är den tolkningen jag är intresserad av. Vilka mekanismer gör att vi tänker och agerar på vissa sätt? Och varför tycker vi att vissa människor gör fel bara för att de gör en annan tolkning än vi själva? Det är komplexa frågor och vi måste titta på hela kedjan för att försöka få svaren, säger Misse Wester.

Tre viktiga faktorer

Som ung ville Misse Wester bli journalist, skriva om miljöfrågor och rapportera från katastrofer runt om i världen. Nu arbetar hon i stället med kriser på ett annat sätt och resan hit började med studier i psykologi och socialantropologi på universitetet.

– Jag ville förstå varför vi människor är som vi är och varför vi gör som vi gör – och det försöker jag fortfarande förstå. Så det är ren nyfikenhet som har tagit mig dit jag är i dag.

Efter sin disputation har Misse Wester bland annat jobbat på Kungliga tekniska högskolan, KTH, och Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, och numera är hon professor vid Lunds universitet. Genom åren har hon till stor del intresserat sig för frågor som rör klimatförändringar, men hon har också forskat kring frågor relaterade till bränder och andra risker och krissituationer.

Oavsett typ av risk finns det framför allt tre faktorer som påverkar hur vi förhåller oss till risken, berättar Misse Wester. Den första handlar om varför vi är utsatta för risken: upplever vi att det är frivilligt eller ofrivilligt, och känner vi att vi kan påverka risken eller inte? Den andra viktiga faktorn när vi bedömer en risk är vilken typ och omfattning av konsekvenser som den kan medföra.

– Om jag till exempel riskerar att få cancer tycker jag att det är värre än risken att råka ut för en trafikolycka. Även om den ultimata konsekvensen av båda sakerna kan bli att jag dör, upplever jag att vägen dit är värre med cancer och att jag inte kan påverka risken på samma sätt. Därför fruktar jag det mer, säger Misse Wester.

Slutligen påverkas vår riskbedömning också av vilka vi är som personer – till exempel vår socioekonomiska tillhörighet, vilket kön vi har och hur gamla vi är. Vilken generation vi tillhör kan också ha betydelse.

– Det syns bland annat i attityder till ny teknik. Om du växte upp på 50-talet tycker du säkert att tekniken är bra eftersom du var med när vi fick kylskåp, diskmaskin och andra saker som underlättade vår vardag. De som växte upp på 80-talet kan däremot vara mer skeptiska till ny teknik och dess risker eftersom de fick Tjernobylolyckan inpräntad i minnet.

Corona vs bränder?

Den upplevda kontrollen har också betydelse när det kommer till hur vi hanterar risker. Misse Wester berättar att risker och människors reaktioner på dem kan placeras i en fyrfältare där den ena axeln handlar om hur huruvida risken är konkret och synlig eller inte, medan den andra axeln handlar om vilken kontroll vi upplever att vi har över risken.

– Längst ner till vänster i fyrfältaren hamnar risker som vi varken ser eller vet hur vi skyddar oss mot, som till exempel strålning. Bränder däremot hamnar generellt högst upp till höger i fyrfältaren. Det är en tydlig risk eftersom vi kan se branden, och vi känner stor kontroll när vi vet att vi kan ta oss därifrån och att vi kan skydda oss genom att till exempel ha brandvarnare och brandsläckare hemma.

När det gäller bränder och vad vi gör för att skydda oss mot dem finns det dock en omständighet som gör att vi inte alltid agerar logiskt utifrån vad vi vet: svårigheten att förändra invanda beteenden.

– Brandsäkerhet handlar till stor del om vardagshandlingar och sådana beteenden är svåra att ändra. Bara för att människor inte kollar sina brandvarnare eller brandövar regelbundet betyder det inte att de inte tar hotet på allvar. Men vi är vanedjur, våra vardagar är väldigt förutsägbara och det är inte lika enkelt att förändra beteenden som man kan tro, säger Misse Wester.

Hon nämner ett högaktuellt exempel i samband med coronapandemin: att tvätta händerna oftare än vanligt och dessutom göra det i minst 30 sekunder. Att ändra den rutinen var förmodligen inte helt lätt för alla.

– Naturligtvis kan vi ändra våra beteenden och skapa nya vanor, men det är mycket som ska stämma överens för att vi ska lyckas. En faktor som har stor betydelse är vad alla andra – flocken – gör. Om du har gått emot normen någon gång vet du hur svårt det är att lyckas. Det krävs att vi är kollektivister och gör saker tillsammans om det ska till en förändring. Risker som upplevs som mer akuta gör också att vi prioriterar bort annat. Nu är corona här – klart jag inte tänker på att byta batterier i mina brandvarnare.

Etiska dilemman

Risk- och krishantering handlar inte bara om hur privatpersoner tänker och agerar i svåra situationer. Forskare tittar också på hur myndigheter och andra aktörer agerar och kommunicerar vid kriser, och etiska dilemman är ett område som särskilt intresserar Misse Wester.

– Vi är väldigt dåliga på att prata om etik, ansvar och fördelningsprinciper trots att vi vet att sådana frågeställningar kommer. Är det rätt att lägga större resurser på coronasmittan än andra dödsorsaker? Vem av två patienter ska få respiratorvård när vi inte har tillräckligt många platser? Ska vi prioritera brandskyddet på en förskola eller på ett äldreboende? Jag och mina kollegor är väldigt intresserade av hur man tänker i sådana frågor, varför man tänker på det sättet och vilka konsekvenser det får.

När Misse Wester jobbade på KTH genomförde hon och en kollega ett Brandforsk-finansierat projekt om etiska principer i brandskyddssammanhang. Bland annat frågade de 800 svenskar hur de anser att räddningstjänsten bör prioritera i olika svåra situationer. Resultaten visade exempelvis att majoriteten tyckte att en brand på ett daghem med barn skulle prioriteras framför en brand på ett äldreboende, och att en kontorsbrand borde gå före en fängelsebrand.

Forskning för krisförmågan

Ett pågående forskningsprojekt som Misse Wester är ansvarig för har titeln ”Makt och normer i arbetet med att åstadkomma inriktning och samordning under kriser”. Det är ett tvärvetenskapligt projekt som finansieras av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, och beräknas vara klart sommaren 2022. Målet är att höja samhällets förmåga att hantera olika samhällsstörningar och har tre fokusområden: inriktning, samverkan och ledarskap.

Misse Wester och hennes kollegor undersöker bland annat vem eller vilka som får inflytande över vilka skyddsvärden som bör prioriteras vid en kris, hur krissamverkan påverkas av informella nätverk och personliga kontakter, samt vilka spänningar som kan uppstå mellan olika ledarskapsideal.

– Det finns traditionellt maskulina ideal om ledarskap som kan påverka möjligheterna till samverkan och en brett förankrad krisberedskap – samtidigt ställer allmänheten krav på att myndigheterna ska agera snabbt vid en kris. I projektet vill vi betona vikten av att samverkan och ledning vid kriser måste ta sin utgångspunkt i flera olika perspektiv, för att hjälpbehov inte ska riskera att falla mellan stolarna.

När BrandSäkert intervjuar Misse Wester har det gått flera veckor sedan världshälsoorganisationen, WHO, konstaterade att coronaspridningen är en pandemi. Först i efterhand är det möjligt att förstå exakt hur vi har agerat under krisen, men hittills tycker hon att svenskarna generellt tycks agera som de ska.

– Det vi kan göra nu är att agera klokt och förnuftigt, det vill säga att följa myndigheternas rekommendationer. En kris blir till slut en ny form av normaltillstånd men det gäller att vi fortsätter att ta vårt ansvar, använder lite sunt förnuft och inte gör dumma grejer som riskerar att öka smittspridningen.

Text: Josefin Svenberg
Publicerades i Brandsäkert nr 3, 2020. 
Vill du prenumerera? Läs mer här >