Det försvunna paradiset

Det var en ovanligt varm och torr sommar och höst i Kalifornien. I de norra delarna av bergsområdet Sierra Nevada vaknade befolkningen i den lilla staden Paradise till en blåsig torsdagsmorgon den 8 november. Plötsligt ringde telefonen hemma hos Carole och Jack Montgomery.

– Det var vår vän. Han sa bara: det brinner! Ni måste lämna Paradise nu, säger Jack Montgomery.

Knappt tre mil från deras hem hade en brand startat i en bergsklyfta. Det är inte ovanligt, men vad som däremot var ovanligt var hastigheten som den färdades i – och dess riktning.

– Den här var så snabb. Vi hann aldrig få något officiellt varningsmeddelande om att evakuera. Vi meddelade våra andra grannar, sen satte vi oss i bilen med våra djur, men vi fick inte med oss något annat, säger Carole Montgomery.

De hann inte ut ur staden innan branden kom och obönhörligt brände ner allt i sin väg. Vinden fungerade som en fläkt som spred branden i en fasansfull hastighet. Lågorna hoppade från träd till träd i den torra vegetationen.

– Den var som en blåslampa, så snabb och våldsam. Nu handlade det bara om att ta sig härifrån.

På bara 3–4 timmar hade hela Paradise invaderats av branden. Här bodde 27 000 personer, 52 000 om man räknar in de boende i de närliggande bergsområdena.

– Alla försökte lämna staden, hela vägsystemet blev överfyllt. Samtidigt kunde man höra hur branden närmade sig och se hur himlen blev allt mörkare. Det såg ut som natt fast klockan bara var elva på förmiddagen.

Först på eftermiddagen lyckades Carole och Jack Montgomery ta sig på säkert avstånd från branden.

– Vi är väldigt lyckligt lottade som kunde ta oss ut ur Paradise. Hade vi lämnat senare hade det varit försent, då hade vi blivit fångade. Så vi är tacksamma för att den inträffade på morgonen och inte på natten. Då vet vi inte vad som kunde ha hänt för allt gick så snabbt.

Hon jämför med filmen ”Den perfekta stormen”, där en sällsynt kombination av faktorer skapade förutsättningar för århundradets värsta storm med 30 meter höga vågor.

– Det här var den perfekta brandstormen som kom efter en kombination av lång torka, låg fuktighet och höga temperaturer tillsammans med starka vindar.

Fler bränder

Branden döptes till Camp Fire och det var inte den enda skogsbranden som härjade i Kalifornien under hösten. På eftermiddagen samma dag som Camp Fire startade, utbröt också Woolsey-branden längre söder­ut i delstaten. Den ledde till att 250 000 människor fick evakueras, däribland de boende i Malibu. Woolsey-branden gick hårt fram på en yta av drygt 39 000 hektar. Camp Fire härjade under drygt en månad cirka 1,5 timme norr om Paradise. Innan branden var under kontroll i slutet av augusti hade 92 000 hektar och 1 800 byggnader brunnit ner, vilket gjorde att den med lätthet tog sig in på topp-tio-listan över Kaliforniens mest destruktiva och största bränder någonsin.

Under sommaren och hösten plågade totalt ett 50-tal skogsbränder delstaten. Över 14 000 brandmän kämpade mot bränderna, med hjälp från bland annat Australien och Nya Zeeland. Och det tog till långt in i september innan brandmännen i området strax väster om Paradise äntligen fick Mendocino Complex Fire under kontroll. Den bestod av två komplicerade skogsbränder som utvecklades till den största sammansatta skogsbranden i Kaliforniens historia med sina 186 000 hektar.

Scott Stephens, professor i brandvetenskap vid Berkeley universitetet, säger till tidningen Mercury News att årets katastrofala bränder beror på den döda torra vegetation som låg kvar ute i naturen efter fem års torka, att fler människor flyttat ut till tidigare obebyggda delar av delstaten samt att temperaturerna höjts på grund av klimatförändringarna.

– Jag ser ingen anledning att tro att vi inte även i fortsättningen kommer att drabbas av stora bränder som kommer att sprida sig, säger han.

Svenska skogsbränder

Allt kokar egentligen ner till brandriskförhållanden. Risken för brand och hur en brand beter sig i skog och mark styrs av både väderförhållanden och hur vegetationen ser ut. I år var det en förödande kombination av dessa i Kalifornien.

Tittar vi på Sverige ser risken för brand i skog och mark olika ut runt om i landet. Det beror på att vissa delar av landet drabbas mer av torka. Eftersom de svenska förhållanden skiljer sig mot de i Kalifornien är det svårt att jämföra bränder och risker dem emellan.

– Vi kan till exempel titta på hur det såg ut 2018 och vilka brandriskvärden vi hade i Sverige då, även om MSB bara har analyserat dessa översiktligt ännu. De visar ändå på så extrema värden att vi troligen inte har mätdata som kan visa på att det har varit så höga brandriskvärden tidigare under så långa perioder, säger Leif Sandahl, brandingenjör på MSB.

En jämförelse mellan årets svenska bränder och branden i Västmanland 2014 visar också på skillnader. Branden i Västmanland var extremt intensiv för svenska förhållanden. Bränderna 2018 var generellt inte lika intensiva, men avsevärt fler, på större yta och dessutom på många platser samtidigt över stora delar Sverige.

– Det är mycket stora olikheter mellan dessa år i brandrisknivåer, brandbeteenden och konsekvenser. Därför går det inte att säga att liknande händelser aldrig kommer att ske igen, men sannolikt blir det då annorlunda fenomen. En grundorsak till att dessa bränder har kunnat ske är att brandriskvärdena varit så extrema att häftiga bränder kunnat utvecklas. Vilka brandrisknivåer vi får i framtiden beror på hur vädret är över längre tid. En förutsättning är också att det finns något som kan brinna och det har vi i princip överallt i vår svenska natur.

Leif Sandahl framhåller också att vegetationsbränder inte är något som enbart inträffar under varma somrar. I januari 2014 drabbades samhället Laerdal i Norge av omfattande bränder och brandspridning mellan hus och bara någon vecka senare inträffade två stora vegetationsbränder på Flatanger och Fröja då cirka 70 byggnader brann ner på Flatanger.

– En erfarenhet från bränderna i Norge är att Sverige behöver ha ett brandriskvarningssystem som också bevakar risken vintertid. Därför har MSB påbörjat studier för att ta fram ett nytt prognossystem som kan indikera risk för bränder även vintertid.

Många evakueras

Tillbaka till branden i Paradise. Carole och Jack Montgomery lyckades till slut ta sig till en vän som bor 1,5 timme bort. Där tror de att de kommer att behöva stanna i åtskilliga månader.

– Det kommer ta år innan Paradise har återhämtat sig. Allt måste byggas upp igen: infrastruktur, vattensystem och innan det går att göra måste allt som brunnit tas bort.

Men de tror inte att de någonsin kommer att kalla Paradise sitt hem igen.

– Hela samhället med allt vad det innebar gick förlorat. Det är svårt att sätta livet på paus nu. Det var en vacker plats, men jag vet inte om vi klarar av att bo sådär i skogen igen efter det som hände, säger Carole Montgomery.

Det var inte bara Carole och Jack Montgomery som tvingades hitta ett tillfälligt boende. Många förlorade sina hem och tog sin tillflykt till grannstaden Chico där stora tältläger byggdes upp.

Totalt brann nära 19 000 byggnader ner, varav de allra flesta bostadshus, och skogsbranden spred sig över en yta på 62 000 hektar. 86 personer dog i branden, vilket gör Camp Fire till den dödligaste och mest destruktiva skogsbranden i Kaliforniens historia, liksom en av världens dödligaste skogsbränder.

– Angränsande samhällen har varit mycket stödjande och kämpat för att ge stöd till alla brandoffer, men det skapar stora problem med så många människor fördrivna från sina hem och det råder en allvarlig brist på lediga bostäder, säger Carole Montgomery.

Branden påverkade också på andra sätt fler människor än bara de som tvingades fly sina hem. Under de dryga två veckor som branden varade var luften förorenad i ett stort område och människor bar masker ända bort till San Francisco, tre timmar från Paradise.

– Det gick knappt att andas i bilen när vi höll på att evakuera. Och det tog veckor innan luften var bra igen, säger Carole Montgomery.

Tårfyllt återseende

Eftersom Paradise ligger i ett brandriskområde är mindre bränder vanliga och de boende vet hur de ska agera för att minska risken för både bränder och spridning. Det handlar till exempel om att stänga av gasen och inte ha träd nära husen.

– Men det gäller vid normala bränder. Inget hjälper vid en brand som Camp Fire. Den var extrem och ovanligt våldsam. Då handlar det bara om att ta sig därifrån. Trots år av planering, så handlade det bara om att få människor i säkerhet.

Inte ens räddningstjänsten kunde utföra några insatser till en början.

– Det var för mycket rök och branden spreds med en otrolig hastighet. Varken helikoptrar eller flygplan kunde hjälpa till att släcka den till en början. Det var först två veckor efter det att branden startade som den kunde kontrolleras och släckas. Och det tack vare att det äntligen kom ett rejält regnoväder, säger Carole Montgomery och fortsätter:

– Under tre år har vi haft nederbörd under det normala. Nu skapades det istället floder och helt plötsligt hade vi flytande bilar.

Det skulle dröja ända till mitten av december innan myndigheterna gav tillstånd för de boende att återse Paradise. Carole och Jack Montgomery försågs med skyddskläder, handskar och masker innan de fick återvända till platsen där deras hem legat. Nu finns bara ruiner och brända rester kvar av huset.

– Vi tillbringade hela dagen med att leta efter något att ta med oss. Det var hjärtskärande för mig att gå vid det som en gång varit en vacker plats. En plats där vi för 26 år sedan drömde om det hus vi skulle bygga och bo i. Platsen där våra barn växte upp och skapade minnen. Vi älskade vårt hem. Det var en dag av tårar, säger Carole Montgomery.

Text: Lina Zommorodi
Publicerades i Brandsäkert nr 1, 2019. 
Vill du prenumerera? Läs mer här >

Publicerad: 2019-02-26