Vi bygger för klimatet och energieffektiviteten – men inte för branden

På Sparres väg spreds branden från en lägenhet till takfoten inom omkring tolv minuter. I Gustavsberg fick 177 människor lämna sina hem efter en vindsbrand, och återflytt bedömdes i värsta fall kunna dröja upp till 18 månader. Båda händel­serna visar samma sak: vi bygger allt mer energieffektivt, klimatanpassat och tek­niskt avancerat – men utan att säkerställa att brandskyddet är lika robust som om­ställningen är snabb.

Problemet är inte omställningen. Problemet är ansvarslös omställning.

EU driver utvecklingen – men inte riskhanteringen

Utvecklingen drivs i hög grad av EU:s energiprestandadirektiv. Byggnader ska producera egen energi, integrera solceller och bli nollutsläppsbyggnader. Det inne­bär att byggnaden går från att vara en konstruktion till att också bli ett komplext energisystem.

Det är rätt riktning, men den skapar också en obalans. Energikraven blir skarpa och styrande, medan robusthet vid brand, långsiktig riskhantering och ansvar ofta lämnas till senare led. Vi bygger in fler energikällor, mer teknik och högre kom­plexitet – utan att säkerställa att brand­säkerheten utvecklas i samma takt.

Det är här den avgörande frågan upp­står. Om en byggnad samtidigt ska vara energiproducent, energilager, klimatsmart materialbank och bostad eller arbetsplats behöver säkerhetsstyrningen förändras i samma takt. Annars riskerar brandrisk att hanteras som ett särintresse, trots att branden kan slå ut just de värden som omställningen säger sig skydda: klimat­nytta, resurshushållning, trygghet och långsiktig användbarhet.

Brandskyddsskuld är nästa stora systemfel

Vi bygger i dag in lösningar där funktion över tid är otillräckligt verifierad, ansvar är otydligt och uppföljning saknas. Det är så brandskyddsskulden uppstår: när beslut som ser rationella ut i projektering och klimatberäkning skapar risker som först blir synliga i förvaltning, försäkring, räddningsinsats eller vid en faktisk brand.

Begreppet brandskyddsskuld beskriver därför mer än en teknisk brist. Det handlar om ackumulerade risker som uppstår när provning, dokumentation, tillsyn, drift och ansvar inte utvecklas i takt med de lösningar som byggs in. Skulden märks sällan vid färdigställandet. Den blir synlig först när en brand inträffar, när en byggnad inte kan återställas, när försäkringsvillkor skärps eller när räddningstjänsten ställs inför en situation som systemet inte dimensionerats för.

Det gör brandskyddsskulden särskilt svår att hantera. Den är inte alltid kopplad till ett tydligt regelbrott, utan till glappet mellan det som formellt har godkänts och det som faktiskt fungerar över tid. Just därför kräver den ett annat slags styrning än bara fler kontrollpunkter i byggprocessen. Den kräver att ansvar och uppföljning följer med under hela livscykeln.

Vi testar – och får svar som skapar nya frågor

Vi utgår ofta från att brandskydd är något som ”finns där” om kraven uppfylls vid byggnation. Men vad händer om funk­tionen inte håller över tid – eller om den verifierade lösningen inte motsvarar det system som faktiskt byggs?

Branden på Sparres väg 10 i Bro, Upp­lands­Bro, gör frågan konkret. Byggnaden togs i bruk 2023 och branden inträffade sommaren 2025. Olycksutredningen be­skriver ett oväntat snabbt brandförlopp där branden spreds från startlägenheten till takfoten inom cirka tolv minuter, till tre andra lägenheter inom 24 minuter och vidare till vinden inom 60 minuter. Utredarna bedömer att brandspridningen skedde snabbare än förväntat utifrån bygglagstiftningens krav, lagen om skydd mot olyckor och samhällets förväntningar.

En central slutsats i olycksutredningen är att den snabba brandspridningen orsaka­des av träpanelens och balkongplattornas sammantagna bidrag till brandeffekten. Träpanelen bedömdes ha tappat en be­tydande del av sitt brandskydd, från brandklass B till D, samtidigt som kom­positmaterialet i balkongplattorna hade hög effektutveckling. Utredarna bedömer också att ytterväggen tillsammans med kompositbalkongerna inte uppfyllde funktionskravet på att begränsa brandspridning längs fasadytan och att verifieringen var bristfällig, eftersom yttervägg och balkong­plattor inte hade testats tillsammans en­ligt SP FIRE 105 och någon analytisk verifiering inte identifierades.

Efter branden har material från samma byggnad använts i ytterligare provningar. Den nya rapporten från Lunds univer­sitet redovisar två fullskaliga SP FIRE 105-provningar av brandskyddsimpregne­rad träfasad från byggnaden, efter cirka tre års verklig väderexponering. Proven visade att temperaturkriteriet vid takfot och värmeflödeskriteriet mot ovanlig­gande fönster uppfylldes, men att kravet på begränsad brandspridning längs fasaden inte uppfylldes. Därmed klarade det testade fasadsystemet inte samtliga krav enligt SP FIRE 105 efter den aktuella exponeringstiden.

Det är viktigt att hålla isär den fak­tiska branden och den efterföljande provningen. Olycksutredningen analyse­rar en verklig byggnad där fasad, balkonger, fönster, takfot, räddningsinsats och väderförhållanden samverkade. Den senare provningen isolerar däremot fasad­systemets funktion utan de brännbara balkongplattorna. Att även denna prov­ning inte klarade kravet på begränsad brandspridning gör resultatet särskilt vik­tigt. Det visar att frågan inte enbart kan förklaras med balkongplattornas bidrag, utan också berör fasadens långsiktiga funktion och verifieringen av brandskyddsimpregneringen.

Det avgörande är att både olycksutred­ningen och de efterföljande provningarna pekar på samma systemproblem. Om en byggnad kan uppföras med produkter och lösningar som var för sig bedömts eller verifierats, men där den faktiska kombinationen inte har verifierats – och där brandskyddets långsiktiga funktion dessutom visar sig osäker – då är det inte bara ett materialproblem. Då handlar det om spårbarhet, verifiering, dokumentation och ansvar över tid.

Osäkerheten är en del av problemet

Rapportens rekommendationer pekar också i den riktningen. Projektgruppen rekommenderar fortsatta undersökningar av brandskyddsbehandlingars väderbe­ständighet och en utvärdering av de me­toder som i dag används för att visa att brandskyddsfunktionen bibehålls över tid. Det är en skarp signal om att EN 16755, som i praktiken används för att visa att brandskyddsimpregnerat trä behåller sin funktion under livscykeln, inte ger tillräcklig trygghet när mate­rialet utsätts för långvarig verklig utomhusexponering.

Om en standard kan passeras samtidigt som funktionen ändå visar sig otillräcklig efter några års väderpåverkan, är det inte bara produkten som måste granskas utan även verifieringssystemet. Rapporten re­kommenderar dessutom tester av äldre befintliga fasader med brandskyddsbe­handlat material samt kompletterande riskanalyser för byggnader där sådana material redan har använts.

Det är samtidigt viktigt att inte dra längre slutsatser än underlaget medger. Rapporten kan inte med absolut säker­het avgöra om bristen beror på åldring, variationer i impregneringen eller mate­rialets kvalitet vid leverans. Men just den osäkerheten är en del av problemet. Om ett system efter en fullskalig provning inte kan ge tydligare svar på varför funktionen brustit, visar det att spårbarheten och kontrollen inte är tillräcklig för den säkerhetsnivå som förutsätts.

Handlar också om att kunna komma tillbaka

Branden på Wilhelm Kåges gata i Gustavsberg visar samma systemproblem från ett annat håll. Där fungerade personskyddet i stora delar, men byggnaden blev ändå obeboelig under lång tid. Branden spreds i dolda utrymmen ovan innertaket, släckningen försvårades av konstruktionen och om­kring 177 personer fick evakueras. Händelsen visar att brandskydd inte bara kan mätas i utrymning, utan också i byggnadens förmåga att begränsa skador, möjliggöra insats och snabbt kunna återställas.

Det är en viktig komplettering till Sparres väg. I det ena fallet synliggörs glappet mellan provning, produktgodkännande och byggd kombination. I det andra synliggörs hur en brand kan skapa mycket stora konsekvenser även när grundläggande personskydd inte är den enda frågan. För de boende handlar branden inte bara om att komma ut. Den handlar om att kunna komma tillbaka.

Från materialval till systemansvar

Diskussionen riskerar ofta att fastna i fel fråga: trä eller inte trä, solceller eller inte solceller, batterier eller inte batterier. Men den verkliga frågan är inte om vi kan använda nya material och tekniker. Frågan är om vi har ett system som klarar att bära ansvaret för valet över tid.

Det är inte problematiskt att använda brännbara material eller tekniska lösningar med särskilda risker, förutsatt att riskerna är kända, verifierade och möj­liga att hantera under hela livscykeln. Problemet uppstår när materialval drivs av starka klimat-­ och marknadsincitament samtidigt som ansvar för funktion, under­håll, uppföljning och konsekvenser blir otydligt.

Det innebär att debatten behöver flyt­tas från materialets symbolvärde till systemets ansvarsförmåga. Trä kan vara rätt. Solceller kan vara rätt. Batterier kan vara nödvändiga. Men varje lösning som tillför ny branddynamik, nya insatsförut­sättningar eller nya beroenden måste följas av en lika tydlig struktur för riskanalys, kontroll och omprövning.

Brandrisken måste in tidigt

Ska klimatdeklarationer och andra styr­medel bidra till verklig hållbarhet be­höver de därför kompletteras med styr­ning som fångar brandrisk, robusthet och skadeutfall. En brand är inte bara en akut olycka. Den är också ett livscykel­utfall som kan innebära rivning, sane­ring, återuppbyggnad, transporter, ersätt­ningsboenden, driftavbrott och förlorade materialresurser.

Det är också här klimatdeklarationerna behöver sättas in i ett bredare sammanhang. De är viktiga för att minska bygg­andets klimatpåverkan, men de fångar inte automatiskt de risker som följer av material­ och systemval. Om en lösning ger låga initiala utsläpp men leder till större brandskador, svårare återställning eller kortare faktisk livslängd, har styrningen bara fångat en del av hållbarheten.

Här behöver regelverk och branschpraxis utvecklas. Brandskyddsföreningens pågå­ende arbete med regelverk för batteri­energilager pekar mot ett sådant lösningsspår: riskanalys, livscykelperspektiv, verifiering och fortlöpande kontroll blir bärande delar av regelstrukturen, inte tillägg vid sidan av. Samma logik behövs för fasader, solceller, batterilager, träbyg­gande och andra tekniska system i om­ställningen.

Det är inte enbart en fråga för före­skrivare och myndigheter. Även bygg­herrar, projektörer, leverantörer, försäk­ringsgivare och räddningstjänst behöver bidra till att synliggöra var risker uppstår och vem som bär dem. Om ansvarskedjan är oklar riskerar den som fattar beslut om material och system att vara en annan än den som senare får hantera konsekvenserna.

Det handlar inte om att bromsa om­ställningen. Det handlar om att göra den ansvarstagande. Brandrisk måste in tidigt i system­ och materialval, funktion måste följas upp över tid och ansvar för konsekvenser får inte skjutas vidare till förvaltning, försäkring, räddningstjänst eller boende när byggnaden väl står färdig.

Det innebär också att riskanalysen måste bli mer än en formell bilaga. Den behöver vara metodstyrd, uppdateras när förutsättningar ändras och kopplas till verifiering, besiktning och fortlöpande kontroll. Annars riskerar den att bli en dokumenterad eftertanke i stället för det verktyg som faktiskt styr säkerheten.

Slutsats

Vi ska bygga klimatsmart, elektrifiera och använda trä, solceller, batterier och ny teknik där de bidrar till bättre bygg­nader och lägre klimatpåverkan. Men omställningen kan inte bara mätas i ut­släpp, energiprestanda och materialval.

Den måste också mätas i robusthet, verifierbarhet och ansvar över tid. Sparres väg visar vad som händer när formell verifiering, byggda kombinationer och långsiktig funktion inte hänger ihop. Wilhelm Kåges gata visar att även när personskyddet fungerar kan konsekven­serna bli så omfattande att byggnaden förlorar sin användbarhet under lång tid. Tillsammans visar händelserna att brandskydd inte kan vara en kontrollpunkt vid färdigställandet. Det måste vara ett systemansvar genom hela byggnadens livscykel.

Det handlar därför inte om att välja mellan klimat och brandskydd. Det handlar om att vägra acceptera en omställning där klimatnytta uppnås genom att risker görs osynliga eller skjuts framåt i tiden. Den verkligt hållbara byggnaden måste både minska sin klimatpåverkan och kunna stå emot, begränsa och återhämta sig från brand.

Den nya rapporten om brandskydds­impregnerade träfasader förstärker samma slutsats. Den behöver inte bevisa exakt varför funktionen brustit för att visa att dagens system inte ger tillräckliga svar. När en fullskalig provning visar bristande funktion efter några års verklig exponering, och när det samtidigt saknas tillräckligt underlag för att avgöra varför, är det ett tecken på en djupare brist i hur vi verifierar, dokumenterar och följer upp brandskydd över tid.

Därför behöver brandrisk in tidigare i klimat­ och byggstyrningen. Klimatdeklarationer, produktgodkännanden, prov­ningsmetoder och byggprocesser måste kompletteras med ett tydligare livscykel­perspektiv: kan lösningen kontrolleras, underhållas, omprövas, försäkras, åter­ställas och fungera när den verkligen utsätts för brand?

Det kräver politisk kravställning, men också en bransch som vågar diskutera risk även när den stör enkla berättelser om hållbarhet. Om vi bara räknar det som är lätt att mäta riskerar vi att missa det som avgör om byggnaden fungerar när den verkligen prövas.

Det verkligt hållbara är därför inte det som ser bäst ut i kalkylen – utan det som håller när verkligheten brinner.

Text: Tobias Thrysén, expert Brandsäkerhet, Brandskyddsföreningen
Publicerad: 2026-10-14
Ursprungligen publicerad i Bygg & teknik 5/26

Referenser

_{[1]    Näver, J. & Hedqvist, S. (2026). Brand i flerbostadshus: Olycksutredning Sparres väg 10, Bro, 25 juli 2025. Uppsala brandförsvar. Diarienummer 2025­001840.
[2]    Johansson, N., Källander, B., McNamee, R., Mossberg, A. & Wilkens Flecknoe­Brown, K. (2026). Brandskyddets beständighet hos en brandskyddsimpregnerad träfasad – resultat från tester enligt SP FIRE 105. Rapport 3283, LUTVDG/TVBB. Lunds universitet.
[3]    Fjällström, K. & Hansson, M. (2026). Kompletterande händelserapport: Brand i fler­bostadshus, Wilhelm Kåges Gata 1–9, Värmdö, 2026­03­30. Storstockholms brandförsvar. Dnr 1629/2026.
[4]    Swedish National Testing and Research Institute (1994). SP FIRE 105, Issue No. 5: External wall assemblies and facade claddings –Reaction to fire. Reviderad 9 september 1994.
[5]     Svenska institutet för standarder (2017). SS­EN 16755:2017, Bruksklasser för brandskyddets beständighet inomhus och utomhus hos trä­baserade produkter. Korrigerad genom SS­EN 16755:2017/AC:2018.
[6]     Europaparlamentet och Europeiska unionens råd (2024). Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1275 av den 24 april 2024 om byggnaders energiprestanda (omarbetning). Europeiska unionens officiella tidning, L 2024/1275.
[7]    Sveriges riksdag (2021). Lag (2021:787) om klimatdeklaration för byggnader. Svensk författningssamling 2021:787.
[8]    Regeringskansliet (2026). Remiss av regler om livscykel­GWP och gränsvärden för bygg­naders klimatpåverkan. Publicerad i juni 2026.}