Den drivande faktorn i branden i Grenfell Tower var utan tvekan den kompositpanel som användes som väderskyddande ytskikt. Panelen bestod av en 3 mm tjock kärna av polyeten som på båda sidor var försedd med ett 0,5 mm tjock aluminiumfolie. När panelen utsätts för hög värme så smälter plasten, börjar droppa och brinna. Den brinnande panelen påverkar i sin tur den bakomliggande PIR-isoleringen. PIR-cellplast är till skillnad från polyeten en härdplast vilket innebär att den inte smälter när den utsätts för värme. Däremot börjar materialet förgasas (pyrolysera), gaserna är energirika och processen går betydligt fortare än när trä pyrolyseras. Gaserna antänds och stiger uppåt i luftspalten, temperaturen stiger och produktionen av brännbara gaser eskalerar. Kedjereaktionen är igång i det som kallas skorstenseffekt.
Det är rimligt att anta att det är den kombinerade effekten av brännbar panel, luftspalt och bakomliggande brännbar isolering som har fått så olyckliga konsekvenser i fallet Grenfell Tower. Därtill kan det säkert ha funnits ytterligare brister i byggnaden brandskydd som har underlättat brandspridningen invändigt i byggnaden.
Snabba brandförlopp har förekommit i liknande paneler på flera håll i världen utan att det har fått sådana katastrofala följder. I de flesta fall har brandspridningen skett mycket snabbt vertikalt men inte i samma utsträckning horisontellt. Troligen kan det bero på att det inte har funnits någon bakomliggande brännbar isolering. Brandbelastningen blir därmed begränsad och branden dämpas när den har nått sin fulla höjd.
Även andra fasadmaterial kan vara farliga. År 2015 omkom 16 personer i en brand i Baku med ett liknande scenario som Grenfell Tower, en äldre byggnad som försetts med en modernare fasadbeklädnad. I det här fallet var byggnaden enligt uppgift tilläggsisolerad med Styrofoam, en XPS isolering (Extruderad polystyren) med ett putsliknande ytskikt. Även i det fallet kom branden att omfatta byggnaden i sin helhet på de övre våningsplanen.
