När krisen slår till kan varje minut vara avgörande. I flera svenska kommuner finns idag civila insatspersoner (CIP) som larmas ut till olyckor i sitt närområde – och gör verklig skillnad innan blåljusen är på plats. Med digitala system, lokal närvaro och viljan att hjälpa visar CIP hur enskilda kan organiseras och bli en bärande del av Sveriges motståndskraft.
CIP är frivilliga privatpersoner som utbildats och utrustats av räddningstjänsten. De kallas ut via SOS Alarm till händelser som hjärtstopp, mindre bränder eller olyckor – situationer där ett snabbt agerande kan rädda liv, lugna situationen eller ge viktig information vidare. Det är en modell som stärker samhällets beredskap, och som kan skalas upp vid kris eller höjd beredskap.
Svensk krishantering bygger på samverkan. Det gäller samverkan mellan olika myndigheter och kommuner likväl som samverkan mellan företag och civilsamhällesorganisationer. Och inte minst samverkan mellan människor. Ingen kan ensam avvärja eller hantera en kris.
Krishanteringen bygger på tre grundprinciper:
- Ansvarsprincipen – den som har ett ansvar i fred också ska ha det i kris och krig.
- Likhetsprincipen – saker ska så långt det går fungera som vanligt.
- Närhetsprincipen – en kris ska hanteras där den inträffar och av dem som är närmast berörda och ansvariga.
I hanteringen av olyckor har den enskilda ett stort ansvar att själva kunna lösa situationen. I händelser där räddningstjänsten har högre belastning än normalt är det ännu viktigare att detta fungerar. Givet principerna för krishantering, inte minst ansvarsprincipen, är det alltså viktigt att den enskilda förmågan höjs och att även den dimensioneras för kris och krig.
Frågan är hur vi tar nästa steg. Hur gör vi det möjligt för fler att bidra? Hur stärker vi strukturerna runt dem som vill ta ansvar?
Under Almedalsveckan 2025 samlades representanter från SOS Alarm, MSB, Storstockholms brandförsvar och RISE i ett panelsamtal arrangerat av Brandskyddsföreningen. Fokus låg på hur ansvarsglädjen i samhället kan tas till vara, och hur CIP kan få en mer central roll i det civila försvaret.
Ett system som fungerar – redan innan det smäller
Hur bygger vi ett civilt försvar där viljan att hjälpa tas tillvara innan krisen är ett faktum? Madeleine Raukas, vd på SOS Alarm, lyfter behovet av att våga testa lösningar i fredstid. Det handlar om att bygga förtroende, men också om att skapa system som människor förstår och kan använda.
– Vi behöver våga testa lösningar och skapa trygghet i att det är okej att göra fel, så att vi är redo när det verkligen gäller, sa hon.
Hon pekar på 112-appen som ett fungerande exempel. Appen ger krisinformation och notifieringar om händelser i närområdet, vilket både lugnar och minskar antalet onödiga samtal till 112. Tidigare fanns en oro för att människor skulle åka till olyckor och titta, men det har inte blivit så.
– Det visar att människor vill göra rätt och att det går att organisera frivillighet på ett säkert sätt, sa Raukas.
“Nästan alla vill hjälpa till”
Flera i panelen återkom till begreppet ansvarsglädje – viljan att ta ansvar för mer än sig själv. CIP är ett exempel på detta.
– Nästan alla vill hjälpa till. Vi behöver se det, ta det på allvar och bygga system som gör det möjligt. CIP visar att vi inte bara vill – vi gör, sa Eliot Lundby Wieslander, chef för åtgärder vid olyckor och kriser på Brandskyddsföreningen, och samtalets moderator.
Henrik Larsson, verksamhetschef på MSB, beskriver hur Sverige har en urkraft i frivilligheten, men att det krävs struktur för att släppa in den i civilförsvaret. Han menar att det viktiga är att människor känner sig behövda och får rätt förutsättningar att bidra. Då kan till exempel civila insatspersoner bli en verklig förstärkning vid höjd beredskap.
Carl Heath, senior forskare vid RISE, håller med och menar att vi nu står inför ett avgörande skifte – där staten måste förändra hur den organiserar relationen till frivilligheten.
– Vi har vuxit oss in i en gammal kostym. Det administrativa system vi har i dag är för tungt. Vi behöver bygga en infrastruktur som faktiskt går att använda – och som människor upplever som möjlig – inte som ett hinder, sa han.
Han lyfter även hur Ukraina lyckats mobilisera civilsamhället i krigstid. Ett sådant exempel är ett drönarföretag som utbildar människor på tre veckor och direkt får ut dem i funktion. Den typen av initiativ visar hur mycket civilsamhället kan bidra med när staten möjliggör det, inte bromsar.
Peter Arnevall, förbundsdirektör på Storstockholms brandförsvar, pekar på behovet av att planera även för spontan frivillighet – och att sänka trösklarna för att våga agera.
– Vi behöver en riktning och någon som pekar ut vad som är viktigast. Och vi måste hitta ett sätt att ta hand om spontanfrivilliga när det verkligen gäller. Det finns inga planer för det i dagsläget. Många är rädda för att fatta beslut, men det är nu vi måste våga.
Han betonar också att det handlar både om att faktiskt kunna agera men också om att avskräcka motståndaren.
– De fruktar en befolkning som är förberedd och uthållig. Det är där vår verkliga motståndskraft börjar.
En del av totalförsvaret
CIP är idag en beprövad modell i många kommuner men potentialen sträcker sig längre än så. Med rätt förutsättningar kan konceptet bli en motor i Sveriges civila beredskap, en symbol för ansvarsglädje i praktisk handling.
Att CIP larmas genom SOS Alarm förstärker möjligheten att snabbt få någon på plats utan att bygga parallella system. Men SOS Alarm samarbetar också med Brandskyddsföreningen för att stärka konceptet och beredskapen hos den enskilde.
Frågan är inte om viljan finns. Det gör den. Det handlar om hur snabbt vi kan bygga strukturer som tar vara på den.
Läs mer om CIP, hur du anmäler intresse och hur du kan stödja arbetet >
Se inspelningen från paneldebatten i Almedalen >
Publicerad: 2025-08-21
