Efter det att sommarens skogsbränder var släckta följde ett intensivt efterarbete. Restvärdeledare Mattias Ermanbrix, Nerikes brandkår, bidrog till samordningen av eftersläckningsarbetet i Gävleborg.
Sommarens skogsbränder tog kraft och energi från start – och skulle komma att kräva långtgående insatser. När de initiala räddningsinsatserna var avslutade och räddningstjänsterna återgick till sina ordinarie arbetsuppgifter tog ett annat viktigt arbete vid. Det handlade om eftersläckning och bevakning samt trädsäkring.
Länsstyrelsen i Jämtland fick det nationella uppdraget att samordna eftersläckningsarbetet och dessutom ta fram ett stöd för kommuner och länsstyrelser för framtida händelser. I Gävleborg fick Mattias Ermanbrix, restvärdeledare, Nerikes brandkår, i uppdrag av länsstyrelsen att i egenskap av restvärdeledare fortsatt bidra i samordningen av eftersläckningsarbetet.
På plats i Ljusdal upprättades ett samordningskansli där flera av de funktioner som funnits med i staben under räddningsinsatsen, med bas i Färila, fanns med. Nu låg fokus på att säkerställa bland annat eftersläckningsarbete, trädsäkring och ersättningsanspråk.
– Det var viktigt att jobba vidare med alla tänkbara frågor efter bränderna. Jag fanns med som en naturlig länk mellan skadedrabbade och försäkringsbolag och kunde bidra med min kunskap i sakfrågor och erfarenheter från skogsbränderna i Dalarna. Jag blev navet i möten mellan MSB och försäkringsbolag för att redogöra för skador i området och vilka ersättningar som respektive aktör tog på sig, säger Mattias Ermanbrix.
Restvärdeledaren hade därmed en fortsatt viktig och nyttig funktion inom kansliet även efter det att bränderna var släckta. I arbetet ingick att identifiera de behov som fanns och skapa samordning för att nå resultat. På så sätt undvek man de problem som kan uppkomma om alla aktörer arbetar utifrån egna intressen, berättar Mattias Ermanbrix.
– Högst upp på agendan måste den skadedrabbade i de allra flesta fall finnas. Här spelar restvärdeledaren en viktig roll, vilket blev tydligt under den här händelsen. Att länsstyrelsen ville ha kvar mig i samordningskansliet visar på nyttan. Jag hoppas att det är något som ska vara självklart för länsstyrelser, kommuner och andra aktörer även i framtiden, säger Mattias Ermanbrix.
För att upprätthålla kommunikationen och kontaktytor med olika funktioner inom kansli, skadedrabbade och andra aktörer betonar han vikten av att vara nära skadeplatsen.
– Det är en nyckelfaktor för att få relevant information och ge adekvat information vidare till försäkringsbolag och skadedrabbade.
I skogarna utanför Ljusdal fanns omkring 150 skadedrabbade efter skogsbränderna. När eftersläckning och efterarbete i det omkring 9 500 hektar stora området skulle ta vid togs beslutet att tre skogsbolag skulle ansvara för en sektor var.
– Det var helt enkelt inte praktiskt möjligt att varje enskild skadedrabbad skulle ta ansvar för efterbevakning. Det var också många äldre och personer med både mindre och större skogsinnehav, säger Mattias Ermanbrix.
De tre skogsbolagen var Holmen, Sveaskog och Mellanskog. Medan Holmen och Sveaskog har egna innehav är Mellanskog en skogsägarförening som ägs och drivs av 26 000 privata skogsägare.
– Vi var väldigt aktiva redan i ett mycket tidigt skede för att se vart bränderna skulle barka iväg. Men det här är första gången som vi arbetar aktivt med eftersläckningsarbete, säger Lars Nilsson, kvalitetschef och brandsamordnare, Mellanskog.
Den 5 augusti, när räddningsinsatsen var på väg att avslutas, fick Mellanskog information om de skulle ansvara för efterbevakning och trädsäkring i ett område på 4 500 hektar. Två dagar senare fastslogs beslutet och efter ytterligare två dagar skedde överlämningen och arbetet inleddes.
– Vi var delaktiga i branden i Västmanland 2014 och tog med oss erfarenheter därifrån. Men där tog länsstyrelsen och försäkringsbolag ansvar för eftersläckning. Vi trodde att det skulle bli så här också, men här fattade länsstyrelsen ett annat beslut. Vi fick därmed ansvar för eftersläckning, efterbevakning och trädsäkring.
Det nya ansvaret krävde resurser – resurser som Mellanskog inte hade som ekonomisk förening. De hade varken egen personal med rätt kompetens eller utrustning för uppdraget.
– Tidsaspekten var oerhört knapp, men vi hittade ett företag som vi anlitade för efterbevakning. Vi gjorde upp ett schema baserat på räddningstjänstens rekommendationer, men med större fokus på att säkra området i ett initialt skede, säger Lars Nilsson.
Arbetet med eftersläckning blev intensivt och de fick såga sig in i området mellan nedfallna träd – och såga sig ut eftersom nya träd föll kontinuerligt. Under perioden kontrollerade brandflyg området två gånger per dag. Med tanke på riskerna var området avspärrat för utomstående.
Under veckorna som följde släcktes nya brandhärdar och variationen i vegetationen gjorde området komplext. Den 27 augusti kunde efterbevakningen avslutas.
– Det är ett stort område och vi behövde både arbeta med att säkra vägar och värdet på träden som fallit inför avverkning, säger Lars Nilsson.
Vid mitten av oktober beräknades arbetet närma sig sitt slut.
Fortfarande finns dock risk för grytor och glödhärdar under marken som inte är synliga för blotta ögat, liksom risken för fallande träd där rötter kan ha brunnit av.
– Det man skulle önska är en storm och en rejäl vinter för att hjälpa naturen på vägen, säger Mattias Ermanbrix.
Mellanskog har under sommaren och hösten haft kontakt med skogsägarna både via telefon och möten dit de även bjudit in andra aktörer som länsstyrelsen, räddningstjänst, försäkringsbolag och Svenska kyrkan.
– Vi har frågat de drabbade om de vill ha hjälp och haft rådgivning kring brandskadad skog. Det handlar om att möta människor i kris och sorg. Det har varit mycket känslor emellanåt och en kontrollerad, men dämpad stämning. Det är många som försöker få ordning på tillvaron, säger Lars Nilsson.
Samordningen med övriga aktörer framhåller Lars Nilsson som bra. En utmaning som de ändå har stött på är att myndigheter, bransch och privatpersoner jobbar med olika tidsperspektiv.
– Vad som kan vara viktigt för en aktör, kan vara lågprio för en annan. Det är också viktigt att vi förstår varandras språk. Det visade sig att det gav resultat att ha täta möten med en öppen och ödmjuk attityd för att stämma av att vi inte missförstod varandra och springer åt olika håll.
Risk att tappa tempo
Samma dilemma påpekar Mattias Ermanbrix.
– Det finns en risk att tappa lite tempo när olika aktörer jobbar efter olika tidsskalor. Det behöver finnas en gemensam förståelse för kritiska tidsramar för att hantera olika frågor och en tydlighet kring behov och prioritering.
Lars Nilsson ser möjligheter till ännu effektivare samordning vid kriser på ett nationellt plan och har tilltro till de utredningar som pågår efter bränderna.
– Jag tror att det är lämpligt att komma fram till modeller som går att tillämpa vid kriser. Varje katastrof är unik på sitt sätt, men om det går att klargöra ansvar i ett tidigt skede slipper det uppstå tidsnöd.
Även för funktionen restvärdeledare finns utvecklingsmöjligheter. Här finns potential att forma arbetet och funktionen ytterligare, menar Mattias Ermanbrix.
– Jag tror att vi behöver jobba mer med kontaktytor hos de aktörer som vi måste samverka med i framtida kriser för att arbeta ännu effektivare.
Text: Lina Zommordi
Publicerad i BrandSäkert nr 5, 2018.
Vill du prenumerera? Läs mer här >
Publicerad: 2018-11-14
