Mikael Klöfver på Jämtlands Räddningstjänstförbund brinner för utbildning och ju mer realistiska övningar desto bättre.
När Mikael Klöfver gick sin förmansutbildning 2002 frågade han sina två äldre förmän om han fick hålla i den inte alltför aktiva utbildningsverksamheten på stationen.
– De skrattade lite och sa: ”Ja, gör det du.” Då tändes en låga inom mig. Jag tänkte att jag ska vända den här trenden och började fixa mindre, men väldigt realistiska övningar.
Sedan dess har mycket hänt. I dag använder sig Mikael Klöfver nästan alltid av statister när det ska övas trafikolyckor, bränder, vattenlivräddning och hjärt-lungräddning på deltidsstationerna i Åsarna och Svenstavik.
– Det är både intressant, roligt och framför allt utvecklande. Det blir bättre, mer realistiska övningar och brandmännen lär sig så mycket mer. Det ger en helt annan känsla att dra ut en levande människa istället för en docka.
Vid flera tillfällen agerade elever från Fjällgymnasiet i Svenstavik deltagare på en ungdomsfest som hade spårat ur. Som tack fick de elever som deltagit en utbildning i HLR (hjärt-lungräddning). En vinn-vinn-situation för alla menar Mikael Klöfver.
– Det hjälper både oss och dem. Ju fler vi utbildar, desto fler kan hjälpa till om något händer. En extra bonus är att de ser att deltidsbrandman är ett spännande yrke vilket kanske gör att de söker sig hit så småningom.
Färre falsklarm
Som instruktör hjälper Mikael Klöfver också Räddningstjänsten i Östersund med grundläggande brandutbildning och HLR för barn och vuxna. Han har även medverkat i preparandutbildningen för nya deltidsbrandmän och undervisat nyanlända i brandskydd med hjälp av en tolk.
– Det har varit svårt att få ut information till de olika flyktingboendena och vi har haft många falsklarm vilket kostar både värdefull tid och pengar. Bara i Åsarna hade vi över 100 000 kronor i utryckningskostnader.
Efter besöken, som gjordes tillsammans med polis och i ett fall också Migrationsverket, minskade falsklarmen dramatiskt.
– Det var väldigt lyckat. De boende insåg att vi fanns där för dem, men också att falsklarm kan hindra oss från att åka på riktiga utryckningar där det kan handla om liv eller död. Det ger resultat, men det är viktigt att informationen ges på rätt sätt.
Och efter att ha ledsnat på alla falsklarm på ett boende för ensamkommande barn tog Mikael Klöfver helt sonika med sig polisen dit för att med barsk stämma berätta vad som gällde vilket resulterade i att automatlarmen i princip upphörde.
Deltidsstationerna Åsarna och Svenstavik har också valt att införa FIB (Första Insats Befäl) eftersom det är svårt att få tag i personal. Nu har ett befäl, med ständig tillgång till en FIB-bil, hand om båda stationerna.
– Vi blev lite motarbetade i början, men nu har alla insett vilka tidsvinster det ger. Inställelsetiden har minskat från fem minuter till 90 sekunder. Vi har ju alltid med oss bilen – på jobbet, privat och hemma.
Först med FIP
Eftersom det råder brist på deltidsbrandmän åker numera båda stationerna på alla larm. Det resulterade i att Åsarna blev den första stationen i länet som fick en FIP-bil. FIP står för Första insatsperson och bilen är utrustad med kvalificerad släckutrustning.
– Nu åker två små enheter plus en tankbil och en släckbil från Svenstavik på varje larm vilket ger otroliga tidsvinster som i förlängningen räddar både liv och egendom. Totalt är vi fyra brandmän och en förman på varje insats. Det här är ett koncept som andra i organisationen nu har tagit efter.
Fördelen är att FIB och FIP kan göra en första insats på plats, både som befäl och brandman. Det går till exempel att fatta ganska många stora beslut redan i bilen när första informationen om larmet kommer från SOS och inre befäl. Väl på plats går det att påbörja både livsuppehållande åtgärder och släckarbete innan resten av styrkan anländer.
– Jag skulle rekommendera alla som har lite längre till stationen eller svårt att få tag i folk att börja tänka i dessa banor.
På plats under skogsbränderna
Mikael Klöfver var också med under sommarens skogsbränder då han arbetade som en av skadeplatscheferna i Storbrättan där 1 000 hektar skog brann. Uppdraget var att styra arbetet och vara stabens ögon på plats.
– Den största utmaningen var att hålla reda på var i skogen alla de 100–120 brandmän som jobbade där befann sig. Det var ett stort ansvar, men det kändes ändå tryggt. Vi fick mycket stöttning både av staben, skogsbolag, hemvärn och lokalsamhället. Det är en enorm känsla att ha fått vara med om den erfarenheten.
För Mikael Klöfver är deltidsbrandmannayrket inte ett jobb utan en livsstil. Att vara låst var tredje vecka till beredskap drabbar förstås familjen, men de är vana vid det här laget.
– Vi skulle ha firat 10-årig bröllopsdag under skogsbränderna och när jag ringde hem och sa att jag blir kvar svarade min fru: ”Hörrudu Mikael, vi kan fira den där dagen när som helst. Nu behöver samhället dig.” Det tycker jag visar vilken underbar fru jag har!
Text: Karin Wandrell
Publicerades i Brandsäkert nr 2, 2019.
Vill du prenumerera? Läs mer här >
Publicerad: 2019-04-09
