Varukorg
0 st varor
Totalt: 0,00 kr
  • Totalt: 0,00 kr
Hem / I hemmet / Brandskydd i radhus
Skriv ut

Brandskydd i radhus

Radhus är särskilt sårbara vid brand – brinner ett hus riskerar alla i längan att drabbas. I Uppsala har räddningstjänsten kartlagt hur det ser ut i radhusbeståndet. Och i Göteborg fick man i augusti kvitto på att rätt utförd sektionering av radhuslängors vindar lönar sig ekonomiskt.

 Den 10 augusti brann det i ett av husen i Kärra Klockaregårdens samfällighet i Göteborg, som består av 14 längor med sammanlagt 112 lägenheter. Men denna gång var det bara vinden i ett hus som brandskadades tack vare ett bra förebyggande arbete.
– Vi fick kvitto på att den sektionering av vindarna som bostadsrättsföreningen genomförde 2012–2013 har lönat sig, säger brandingenjör Thomas Natanaelsson, verksam vid konsultföretaget Bengt Dahlgren Brand & Risk AB. Att föreningen beslutade om dessa åtgärder har sin grund i en brand 2010, då det troligen på grund av ett elfel började brinna i ett arbetsrum på andra våningen i en lägenhet. Grannar uppmärksammade röken och larmade räddningstjänsten ungefär i samma stund som de boende märkte att brandvarnaren aktiverades.
– Eftersom branden uppstod på morgonen upptäcktes den snabbt och skadorna blev inte så omfattande. Om branden istället hade startat på natten hade vi nog haft en betydligt svårare brand med en helt annan skadebild, säger Thomas Natanaelsson.

Radhusområdet, byggt i mitten av 1960-talet, visade sig vid en inventering ha helt öppna vindar. Det gick att gå genom hela längan utan att ens behöva passera en nätavskiljning. Från respektive bostad kom man upp på vinden via en trådnätsarmerad glasad taklucka. Vindarna var byggda med längsgående bärande fackverkstakstolar, som skar igenom kommande sektioneringsväggar på tre ställen. Det innebar att det var knepigt att skapa täta brandceller. Därför tog byggnadsingenjör/arkitekt Stig Wennerbäck, som bor i området, kontakt med Thomas Natanaelsson för att få hjälp med att ta fram en innovativ lösning för att kunna täta vid de längsgående bjälkarna. Genom att bygga en ”låda”, som stack ut cirka 0,5 meter på ömse sidor om den sektionerande väggen, och fylla den med stenull av rätt densitet gick det att skapa ett skydd både mot brand- och brandgasspridning. Takfoten tätades med gips på båda sidor och dessutom lades ”remsor” av gips på ömse sidor om den sektionerande väggen under råsponten. Arbetet utfördes 2012–2013 då man samtidigt bytte tak, från eternit till råspont med bandfalsad stålplåt. 
– Totalkostnaden var 27–28 miljoner kronor, men själva sektioneringskostnaden låg på ungefär 40 000 kronor per lägenhet, säger Thomas Natanaelsson.

Åtgärderna lönade sig

Och i augusti inträffade alltså en ny brand när en spotlight i hallen på övervåningen i en av lägenheterna överhettades och det började brinna i bjälklaget till vinden. På söndagsmorgonen uppfattade en granne i längan intill röklukt och det gjorde även dennes dotter som var ute med hunden. Räddningstjänsten larmades och var på plats inom fem minuter. Då hade grannarna redan tagit beslutet att slå in altandörren så att den boende kunde föras i säkerhet.
– Det visade sig efteråt att det var stabilt kolat i vindsutrymmet, vilket tyder på att branden pågått under ett antal timmar. Utan sektionering hade branden fått ett helt annat förlopp, med en trolig totalskada av hela längan som värsta scenario. Nu skadades ”bara” ett hus, och då framförallt vinden och yttertaket, men man fick sotspridning inom den egna lägenheten säger Thomas Natanaelsson och fortsätter:
– Här kunde föreningen direkt få ett kvitto på att de ”redan” tjänat in kostnaden för sektioneringarna, för att inte tala om vad man sparat i mänskligt lidande. I fallet ovan var det bostadsrättsföreningen själv som fattade beslut om att förbättra brandskyddet, men så ser det inte ut på alla håll. I Uppsala var det istället brandförsvaret som efter ett par radhusbränder under 2000-talet beslöt sig för att göra en översyn av radhusbeståndet.
– Tanken på att göra tillsyn och ställa krav på tillfredsställande brandskydd mognade fram, men vi behövde först ta reda på hur det såg ut, säger Göran Claesson, chef vid Förebyggandeavdelningen, Brandförsvaret i Uppsala.

Inventering av radhus

Man tog hjälp av sistaårsstudenter på brandingenjörsutbildningen, som under somrarna 2012 och 2013 inventerade radhusen i Uppsala. I somras inventerades även radhusen på landsbygden, främst i Storvreta och Bälinge. Det handlade om 800 längor (varav 616 i Uppsala och 187 på landsbygden), med sammanlagt 4 100 bostäder. Det som kom fram var att brandskyddet var undermåligt.
– I drygt hälften av fallen, 51 procent, var brandskyddet bristfälligt, säger Göran Carlsson. En tredjedel av radhusen hade tillfredsställande brandskydd, medan läget var oklart för 14 procent av radhusen.
I kartläggningen framkom att det främst var tre slags problem som gjorde att brandskyddet var bristfälligt: öppna takfötter, dålig avskiljning på vindarna samt att det ofta var så kallade lätta konstruktioner på vindarna.
– Det innebär att man visserligen har dubbla gipsplattor i lägenheten mot vinden, men vid brand ramlar takstolarna ner vilket ger brand överallt, säger Göran Carlsson.

Otäta väggar

Inspektionerna visade att ett problem med vindssektioneringen var att man dragit ny ventilation eller tv- och it-kabel genom väggarna utan att täta ordentligt.
Något som också framkom var att hur bra brandskyddet var gick att koppla till byggnadsår, där husen byggda på 1960- och 70-talet stack ut.
– Det var andra byggregler då och även sämre kontroller och efterlevnad av de regler som fanns, säger Göran Carlsson.
Nivån på brandskydd visade sig också skilja mellan olika ägarformer. Bland de radhus som hade enskilda ägare var brandskyddet sämre, än i de radhus som var hyresrätter eller bostadsrätter.
– Vi har precis avslutat inventeringen av landsbygden så vi har inte hunnit analysera varför det ser ut så här. En spontan tanke är att det kan vara så att allmännyttan eller bostadsrättsföreningar är mer vana fastighetsägare som har bättre rutiner för systematiskt brandskyddsarbete, säger han.
Det som behöver göras nu är att täta takfötter, skapa bättre avskiljning på vindar, se till att täta avskiljningen på vinden mot taket samt att täta genomföringar i brandcellsgränserna. Det övergripande målet är ett förbättrat egendomsskydd, ökat brandmotstånd, minskad risk för brandspridning, minskade skador vid en eventuell brand samt att förbättra räddningstjänstens möjligheter till insatser.

Blandade känslor

I ett pilotprojekt har man kontaktat ägarna till en radhuslänga om tre hus med bristande brandskydd för att få igenom juridiskt hållbara förelägganden om förebyggande åtgärder.
– Vi bjöd in husägarna via informationsbrev och förklarade pedagogiskt vad som behövde göras. Det togs emot med blandade känslor, säger Göran Carlsson.
Han beskriver hur brandförsvaret också erbjöd sig att hjälpa husägarna att överklaga till länsstyrelsen om de så önskade. Viktigt i sammanhanget var att brandförsvaret hade gjort en noggrann kostnadsberäkning där man tagit fram att åtgärderna skulle kosta mellan 20 000 och 30 000 kronor per hus.
– Vindsavskiljning ska egentligen stå emot brand 60 minuter men då blir det dyrare. Vi hade gjort en kostnad/nytta-analys där vi beräknade att om den höll 30 minuter så hade räddningstjänsten rimlig chans att hinna på plats, säger han.
Fastighetsägarna överklagade men länsstyrelsen gav brandförsvaret rätt. Därefter valde en av radhusägarna att vidta åtgärder, medan två överklagade till Förvaltningsdomstolen.
– De gick också helt på vår linje och biföll oss till 100 procent i domen, säger Göran Carlsson.
En fastighetsägare har dock överklagat till kammarrätten. När detta skrivs är det oklart om kammarrätten kommer att ge prövningstillstånd eller fastställa förvaltningsdomstolens beslut.
Med denna dom i ryggen är nu nästa steg att kontakta radhusägarna i ett annat område med 40 radhus. Tanken är att göra tillsyn och kontrollera hur det ser ut och även förbereda utskick med information och i förekommande fall förlägganden.
– Det handlar om förhållandevis enkla åtgärder och fastighetsägarna får sex månader på sig. Det ger folk möjlighet att prata ihop sig och exempelvis planera en gemensam upphandling, säger Göran Carlsson.

Källa: BrandSäkert nr 6, 2014